Ibanez, Sunburst


Vi satt där med våra taniga ryggar mot tegelväggen och tyckte oss känna pulsen från bastrumman vibrera i kroppen. Vi hackade tänder och försökte glömma den molande känslan i maggropen, som alltid kom när vinterkvällarna mörknade, läxorna var ogjorda och man visste att man borde dra sig hemåt. Bara en stund till vid himlens portar ...

Inifrån den slitna industrilokalen trängde några strimmor av ljus och de dämpade tonerna av Slades senaste hit Everyday som var under inövning. Det var inte mycket, men vi begärde inget mer. Bara en vägg skiljde oss från "The New Kings" och det räckte för att förvandla den oljedränkta och dragiga bakgården till vårt paradis.

Burns, Marshall, Fender Telecaster, Stratocaster och Jazz Bass, var något mer än bara namn på förstärkare och elgitarrer. De symboliserade allt som betydde något och var mantran man rabblade som aftonbön. Vi var finniga och handsvettiga och hade ingen aning om vad man säger åt brudar, men med vår samlade 14-åriga levnadsvisdom visste vi att allt det där ordnar sig bara man hänger en Fender vid höfterna.

Vid skoldanserna stod vi naglade vid scenen och registrerade varje rörelse, varje kvidande från stålsträngarna vid ackordbytena och varje justering på gitarrernas eller förstärkarnas volymkontroller. Vi memorerade Kungarnas repertoar och mellansnacket. Vi slutade aldrig prata om den gången när kompgitarristen mitt under Proud Mary lutat sig över scenkanten för att checka ljudet i PA-högtalarna längst ute. Länge efteråt var vi nämligen oense om vem av oss som råkat stå närmast just i detta stora ögonblick.

Min egen dröm materialiserades efter lång väntan i form av den elbas jag fick låna av en äldre kusin. Med sin Sunburst-lackering – och på lämpligt avstånd – liknade den litet en Fender Jazz Bass och min kusin sa att Ibanez var nästan lika bra. Jag kollade i spegeln och såg genast att det behövdes extra hål i den breda läderremmen för att basen skulle hänga så lågt att man kunde spela med raka armar. På det viset blev det ganska svårt att få fingrarna att nå runt greppbrädan, men i gengäld såg det förbannat sexigt ut.

En dag tog jag basen med till skolan för en övning efter skoldagen. Jag hade inget fodral så den låg nere på kapphängaren och väntade. Under rasten kom jag ner för trappan för att igen beundra lackeringen och det kromade strängfästet som glänste i vårsolen som sken in i aulan. Då stod där två flickor från någon av de högre klasserna och fingrade nyfiket på instrumentet. Långa, smala fingrar med rödlackade naglar som smekte över kroppen på min gitarr. Vad kan en 15-årig basist med handsvett mer begära?

Hur som helst – då visste jag att vi hade rätt: Burns, Marshall, Fender Stratocaster, Telecaster och Jazz Bass, och allt kommer att ordna sig ...



Ibanez, Sunburst.

Peter Siegfrids, oktober 2006.


Läs mer:
Mazeppa av Harry Holmberg och Peter Siegfrids.
(Inf. 2006-10-07.)