Anna hör
dörren slå igen hos grannen också. Det är fler karlar som
är på väg idag. Här hemma hos kvinnorna och barnen fortsätter
livet.
Bomberna som faller där borta hos
männen skräller inom henne dygnet runt. Överröstar ibland
pojkarnas lek.
Även lastbilar kan träffas
av bomberna. Smulas sönder.
Pojkarna smyger
runt knutarna med sina trägevär så fort männen är borta.
Laddade med berättelser de inte förstår allvaret i. Små
låtsassoldater paraderar runt husen och skyddar sina småsyskon och
mammor.
Anna ser dem genom fönstret. Hon
har sagt åt honom att inte fylla pojkarna med prat från fronten. Det
finns nog med fantasier i dem ändå. Hon skakar på huvudet. Det
finns alltid något att göra. Jämt när han gått städar
hon. Låter kroppen arbeta sig ur tankarna. Hon samlar skyndsamt ihop mattorna
och bär ut dem på trappan. Möter en sexårig liten soldat
med rufsigt hår.
”Ska kriget koma
hit mamm?” undrar Leif med sitt trägevär över axeln och tvååringen
vid handen. Hon hör fyraåringen bakom knuten.
”Nä,
int hit!” Hon lämnar dem där på trappan och går fort
in.
Låter sopborsten fara över golvet
där mannen stått. Sopar undan. Fyller skyffeln och tömmer den
i spisluckan. Sen värmer hon vattnet hett och rykande, doppar händerna
med trasan i ämbaret och skurar golvet.
Det
kommer att dröja ett bra tag innan hans nästa brev når dem. Långa
veckor av ingenting och allting. Hennes och barnens vardag.
Alla
kvinnors vardag.
Hon stryker håret ur pannan
och skurar vidare. Nyheterna når dem mitt i alla sysslor som måste
göras. Det är omöjligt att få det att försvinna helt.
Tidningssvarta rubriker som flimrar förbi.
Bomber
över Helsingfors.
Nå, till huvudstaden
skulle han ändå inte. Anna visste inte riktigt vart han skulle. Hon
skrubbar golvplankorna med kraftiga tag. Det luktar såpa och varmt vatten
i hela köket. Inte längre någon cigarettrök. Inte längre
någon välbekant tvåsamhet.
När
man cyklar förbi skolan vid torget, kan man skymta sårade soldater
och Lottorna som skyndar runt för att hjälpa alla. Ryktet går
snabbt över staden om någon bekant soldat bärs in i det tillfälliga
sjukhuset.
Tidningarnas fallna
för fosterlandetsidor som man helst vill hoppa över men ändå
måste läsa. Händerna bläddrar skyndsamt så fort man
sitter där med en tidning. Blicken hakar i rad efter rad.
Föll
i striden – smärtsamt når oss budskapet – givit sitt liv
för fosterlandet och hembygdens frihet – Närmast sörjes den
stupade av – efterlämnar hustru och barn – avled på militärsjukhuset.
Orden
hamrar sig igenom en. Som en överbordfallen når stranden kommer hon
till slutet av sidan och skäms alltid över sin lättnad att inte
hitta kända namn.
Hon skurar intensivt för
att slippa tankarna. Hoppas slippa se någon tidning på ett tag. Fast
hon måste ändå få veta. Anna reser sig med en suck och
rätar på ryggen, vet att hon kommer att sluka nästa tidning som
kommer i hennes väg. Hon går ut med skurämbaret och kastar ut
allt vatten nedanför trappan.
”Han
har fari no?” Brita står på sin trappa med sjalen tätt om
axlarna.
Anna nickar.
”Ja,
de for allihop samtidigt ida.” Brita lyfter upp vedkorgen och öppnar
sin dörr. ”He är int na man kan göra”. Hon och stannar
till med handen kvar på handtaget. Nickar till Anna.
”Bara
att arbeit på.”
Det är så
det är. Bara att arbeta på. Alla har det likadant. Man får vara
glad så länge det kommer något brev eller paket som livstecken.
Under tiden ska livet fortsätta. Ungarna ska ha mat och husen ska värmas.
Det finns ingen tid för tårar.
Hon
tar tag i en av trasmattorna och dammar den så att det smäller mellan
kåkarna.
Det
är kallt i rummet när Anna vaknar tidigt. Alltid tidigt. Mörkret
kompakt.
Hon har inte hört något från
honom på länge nu.
Pojkarna sover
ännu. Minstingen intill henne har sparkat av sig i sömnen. Hon drar
täcket och stoppar in en kall liten hand under.
Hon
måste upp och få in värme i rummen. Men kryper närmare den
lilla barnkroppen. Omsluter den. Så liten, alldeles för liten.
Sovljuden
från de båda andra i sängen intill. Om hon bara kunde ta med
dem långt härifrån!
Morgonkylan
rusar mot sängvärmen när hon slår undan täcket, trevar
efter koftan på stolen intill. Och sockorna, innan hon låter fötterna
nudda vid golvet. Noga med att landa på trasmattan.
Hon
står en stund i mörkret, drar koftan tätare runt kroppen. I början
av en dags tungt arbete. Det lönar sig inte att stå här och tycka
synd om sig själv.
Hon tassar genom mörkret
ut i köket. Nattfrostens isrosor gnistrar på fönsterrutan. Avtecknar
sig mot krukorna, tomatplantorna som nyss krupit upp ovanför jordytan ger
munnen söt tomatsmak mitt i det kalla mörkret. Det lär dröja,
förmanar hon sig själv.
Hälluckan
gnäller och hon nästan hyschar den. Lyssnar inåt kammaren men
det är alldeles tyst. Lite glöder det ännu. Hon matar näver
och hårt hopknycklat tidningspapper mitt i. Står på huk och
blåser. Det osar bränt och lite av röken vänder och kommer
ut. Sticker i ögonen. Så slår lågan in i pappret och äter
upp röken. Hon fyller på med pinnar och kottar, passar på att
värma händerna mot elden som tar fart. Föser in ett par vedklampar
och smäller igen luckan. Drar koftan ännu tätare om sig.
Korgen
är nästan tom. Vedlidret på gården är mer eller mindre
tomt det också. Hon vill inte ha med den tomma korgen att göra ännu.
Leif
är plötsligt uppe och påklädd, hämtar in. Kånkar
vedkorgen som är alldeles för tung genom mörkret på gården.
Hennes stora lilla pojke. Han är som en liten karl. Tar ansvaret från
pappa med allvar.
”Mamm, nu är e riktigt
slut.”
”Jå, vi måst iväg
ida igen.”
Hon huttrar och stoppar hällen
full med det sista, ställer grytan uppe på och skopar i vatten. Kornmjölet
räcker ännu. Det blir stadig gröt och hon har nybakt rågbröd.
Leif
ser till att lilla Guy får på sig kläderna.
De
kommer hand i hand ut i köket. Roger är redan ute med sin lastbil i
ett snöre. Hon hör honom nynna på visan, på tyska som vanligt.
Fyra år och kan redan hela Lilli Marlene.
Hon
försöker få honom att sluta med den.
Passerande
soldattransporter dundrar fram över bron och pausar intill kyrkan emellanåt.
Smutsiga och trötta "solttor" sitter eller ligger på rad
längs det svarta järnräcket framför ån. Belönar
den sjungande pojken med småmynt som han stolt visar upp. Anna vill inte
ha pojkarna hängande där. Ändå lyckas de smita iväg
så fort ryktet om soldaterna nått dem.
Idag
kan de unna sig några stekta ägg på smörgåsarna. Tack
vare svägerskan som förser dem med mjölk och ägg ibland. Anna
brukar cykla dit när förråden sinar.
Svägerska
kan undvara lite ibland. ”Klart barnungarna måst ha mat!” säger
hon och häller mjölk i hinken. Stoppar ner vad hon kan undvara i korgen.
Anna har inget att ge henne. Kan bara tacka och cykla hem.
De
svälter inte.
De klarar sig.
Alltid
finns det någon råd. Och så kommer paketen emellanåt.
Med saltat kött. Karlarna jagar på lediga stunder, han värnar
om familjen så gott han kan. Dom har lediga stunder mitt under kriget. Då
jagar dom och saltar in och skickar hem. Hennes lediga stunder är lätträknade.
Men köttet är välkommet.
 Anna
trampar med starka ben. Gruset knastrar under hjulen.
Framför
henne i den lilla sitsen hängd på styret sitter hennes minsta. Bakom
sadeln de två äldre sönerna. Roger håller ett stadigt tag
i hennes tröja och bakom sitter storebror Leif, längst ut på pakethållaren.
För säkerhets skull har hon spänt fast båda pojkarna med
ett bälte.
Det är tungt. Cykelhjulen
guppar över groparna.
Hon känner Roger
röra sig bakom henne.
”Sitt still där
bak no, vi e snart fram!” manar hon över axeln.
Så
är de utanför stan. Hon har bestämt sig för att ta sig lite
längre bort den här gången. Kanske hittar de ännu mer ved
då. Ved!
Det är väl snarare kvistar,
grenar och kottar. Tallkottar. De glöder mycket längre än grankottarna.
Värmer bra under nätterna.
Roger sjunger
för full hals igen.
Nu kommer backen. Mitt
i måste hon hoppa av och leda cykeln sista biten. Balansera mot tyngden
från alla pojkarna. Andfådd tar hon fart igen så fort de är
uppe. Världen ser färglös ut. Hela naturen är grå. Det
är ovanligt lite snö, men det är rejält kallt. En rå
och fuktigt hopplös kyla. Det kommer att behövas värme i huset
när de kommer hem. Hon hoppas på lite värmande björkved,
ja nävern också. Anna hittar snart en plats som ser bra ut.
Gör
sig inte tid att leta någon väg in utan lastar av alla pojkarna och
får med sig cykeln över diket. Lutar den mot en tall och skyndar sig
tillbaka och bär över Guy. De båda andra har redan hoppat och
springer in i skogen.
”Pojkar!” Hon
viftar med säcken som de brukar samla kottar i.
Leif
vänder genast och kommer för att hämta säcken.
”Roger!
Vi måst samla kottar först ” Leif tar Guy vid handen och börjar
gå mot Roger medan han flaggar med säcken.
Anna
går med sågen i handen. Mindre bitar är lättare att få
hem. Hon drar sina vedfynd till en hög vid cykeln. Är snart alldeles
varm. Hon stryker håret ur pannan med armen och tittar efter barnen. De
har sen länge glömt sin syssla. Nog samlar de kottar allt. Men inte
i säcken. Den är tom och mitt på den sitter minstingen och tittar
på sina bröder.
”Akt no!”
skriker Roger och en stor grankotte flyger in mellan träden.
Leif
står gömd bakom en av stammarna med famnen full. Beredd och spänd.
När Roger tittar ner för att hitta nästa kottbomb, springer Leif
fram och kastar iväg hela sin kottlast i rask följd.
Roger
slänger sig ner på marken med armarna över huvudet medan kottarna
flyger mot honom. De flesta landar bakom honom och så fort det är tyst
rusar han upp och samlar en hög vid sina fötter.
”Ta
skydd, bomberna kommer!” Skriker Roger.
Leif
är redan platt på mage i mossan, hasar sig fram med en gren i händerna.
Riktar in grenmynningen mot sin bror och siktar med ena ögat hårt slutet.
Som han har sett pappa göra när han gjort ren bössan och siktar
på prov.
Anna blir stående med sågen
i handen och hör bombkrevader inom sig. Ser kamouflerade soldater huka mellan
tuvorna.
”Pang!” skriker Leif och siktar
igen.
”Du missa!”
”Nähä,
he gjorde jag int!”
”Jå!”
Roger samlar snabbt ihop sina kottar och springer iväg in bakom en stor stam.
Anna
gnuggar sina ögon och blundar en stund. Guy har med möda rest sig från
säcken och försöker hinna ikapp sina bröder. Han har svårt
att ta sig fram i skogen och ramlar. Blir liggande på mage och skriker för
full hals.
”Leif, hjälper du Guy!”
Hon ropar och ser honom traska iväg med grenbössan över axeln.
Han stegar fram som en soldat. Hjälper lillebror tillbaka till säcken
och ger honom några pinnar att leka med.
”Ta
skydd!” Roger gastar bakom sin stam. Och en skur av kottar flyger mot de
båda pojkarna vid säcken.
Anna har
inte fått några nyheter alls den senaste tiden. Vet inte alls var
mannens kompani befinner sig. Ligger han i skydd från bomberna? Håller
han sig varm om nätterna?
Leif har samlat
ihop nya kottar och rusar fram mot trädet som gömmer brodern. Han kastar
kottarna och Roger springer vidare till nästa träd.
”Ha,
ha, du missa igen!” skriker han och tittar fram från sitt nya gömställe.
Då landar en eftersläntrande kotte mitt i pannan på honom.
”Aj!”
”Ha,
no fick du!” Leif borstar av händerna och flinar.
Anna
hinner se hur det blixtrar i ögonen på Roger och han flyger fram mot
sin bror med armen höjd.
”Nu räcker
he pojkar!” Hon stegar fram mot Roger och tar tag i honom.
”Släpp!”
skriker han och vrider sig för att komma loss.
”Ni
slutar bråk.”
”He e krig! Bomberna
kommer”, muttrar Roger och sneglar efter fler kottar där de står.
”Nä,
he e färdigkrigat nu. Vi ska äta å sen måst vi heim.”
Hon
packar upp maten och de sitter på säcken och äter. Det är
kallt från marken, man kan inte sitta för länge. Då börjar
de frysa för mycket och då måste de cykla hem alldeles för
tidigt.
Efter maten får hon dem att stoppa
kottarna i säcken. Hennes hopsamlade vedhög borde räcka ett tag.
Det är dags att ta sig hemåt, innan det börjar skymma. Hon täcker
över veden med några grankvistar. Så drar hon upp cykeln till
vägen igen.
”Kom no pojkar!”
Hon
hoppar över diket igen för att hämta Guy. Roger har hittat en pinne
som bara måste med hem.
”He e mitt
nya gevär!”
”Men he får
int plats, kast bort e.” Leif ser bestämd ut med armarna i kors. Han
har pappaminen.
”He bestämmer int du!”
skriker Roger.
”Slut no!” Anna vänder
sig om med Guy i famnen.
”Han tänker
ta pinnen hem!” Leif pekar på sin bror.
”Ja,
ja. Men kom nu så vi kan komma iväg!” Anna vänder sig och
börjar gå.
”Men då ska
jag å ha ett gevär!”
”Ja,
ja ta geväri och kom!” Anna är redan framme vid diket och hoppar
över med barnet hårt i sin famn. Han borrar in sin kalla näsa
vid hennes hals. Han är trött nu. Kommer att somna på cykeln.
Hennes båda stora pojkar kommer springande med varsin gevärspinne.
”Jag
vann!” skriker Roger och hoppar över diket.
Anna
står beredd med cykeln. Roger klänger upp på pakethållaren
med geväret i handen. Leif hoppar upp bakom med sitt. Hon håller cykeln
med höften och spänner fast dem med bältet. På styret hänger
en trött pojke i sin sits. Och två tunga väskor med ved. Lite
måste hon få med hem redan nu.
Anna
tittar sig omkring en sista gång för att pränta in stället.
Sen hoppar hon upp och börjar trampa.
Det
skymmer ordentligt när de kommer hem.
Hon
bär in lillpojken och vedkassarna. Skyndar sig att tända i hällen
för att få värme i det kalla köket, värmer händerna
mot elden. Försöker slippa tröttheten ur musklerna.
Om
hon ändå kunde krypa ner i sängen nu. Med en suck dukar hon fram
lite mat och pojkarna äter tyst. Alla tre lika trötta. Trägevären
står lutade mot väggen intill dörren.
Efter
maten bäddar hon ner dem i sina sängar. Rummen är lite varma äntligen.
Pojkarna sträcker ut sig under täckena. Somnar fort. Med sina gevär
på golvet nedanför sängen.
Hon
smyger ut ur rummet.
Det är lika bra att
få det gjort!
Hon ser till att det finns
ordentligt med ved i hällen. Stänger till luckan helt. Drar på
sig ytterkläderna och beger sig ut i mörkret igen. Leder ut cykel på
gatan.
Hon trampar
fort och tyst hela vägen tillbaka. Hoppas att pojkarna sover. Det är
månljust ikväll. En sån tur.
Ändå
är det alldeles mörkt längs vägen. Skogen är mörk
och stum på båda sidorna om vägen. Hemma sover barnen i ensamma
sängar.
Hon hittar genast platsen. Aldrig
har hon tagit fel, trots mörkret i skogen. Mörkrädd är hon
inte. Men hon lyssnar ändå på mörkret.
Det
är alldeles tyst.
Lättad drar hon undan
granriset och släpar veden till cykeln. Stannar och lyssnar lite igen. Hör
bara sin egen andhämtning.
Hon lastar och
spänner fast tills cykeln är så full att hon knappt kan få
plats själv. Det har väl inte tagit så lång tid? De borde
sova ännu.
Då
hör hon ett avlägset muller. Hon tittar automatiskt upp mot den mörka
himlen men ser inget annat än stjärnorna. Håller andan och lyssnar.
Jo, det är flygplan. De kommer närmare.
Nykarleby
ska inte bombas. Det är det alla säger.
Ändå
kommer planen nu!
Vart ska hon ta vägen?
Tillbaka in mellan
träden vill hon inte.
Men cykla mitt längs
vägen? Och hemma ligger ungarna ensamma! Mullret blir större. Det måste
vara flera plan. Hur bra syns man på en månljus väg däruppifrån?
Hon
har inget val. Cykeln med all dyrbar ved blir liggande längs vägkanten
och hon hoppar ner i diket och kravlar över till andra sidan.
Hon
snubblar och faller. Foten rätt igenom isen i dikeskanten. Iskyla springer
uppför benen. Alldeles kallblöt kryper hon sista biten in bakom en sten.
Ligger med andhämtningen pipande i öronen och lyssnar efter bomberna
som snart ska falla över henne. Lämna ungarna moderslösa och ovetande
i sina sängar.
Hon vill slå armarna
över huvudet och bara försvinna.
Länge
ligger hon där och märker först inte tystnaden.
Inga
bomber. Inga mullrande flygplan.
De flög
bara över!
Och här ligger hon i skogen
medan barnen är ensamma hemma!
Huttrande
och försiktigt ställer hon sig upp. Det är bara mörker och
kyla. Hon lyckas ta sig över diket utan att bli ännu våtare. Reser
upp cykeln med stela fingrar och lutar sig tungt mot den. Låta fantasin
skena iväg så där! Så dumt.
Hon
känner efter så att vedlasset sitter som det ska. Kan inte sluta skaka.
Cyklar
det snabbaste hon kan hela vägen hem. Det är kallare nu. Månen
är på väg att gå i moln. Kanske kommer det snö i natt.
Den iskalla marken ligger längs magen på henne ännu.
Så
ser hon husen. Trampar på ännu snabbare för att komma ända
hem. Släpper cykeln vid trappan och skyndar in. Kliver på rakt in i
sovrummet och möter tre olika sovljud.
Hon
lutar sig mot väggen och låter andningen bli lugn och långsam.
De har inte vaknat! Det har gått bra den här gången också.
Och det kom inga bomber. Hon ruskar på huvudet åt sig själv och
får mödosamt av sig kläderna. Hela kroppen är isande kall
och täcket ser frestande ut. Det finns mer att göra ännu innan
hon kan unna sig vilan.
Motsträviga fingrar
får på torra och varmare kläder och hänger allt det blöta
ovanför spisen. Fyller med ved bakom spisluckan. Anna blir sittande på
huk framför värmen som sprider sig ut från luckan och försöker
andas skogsmörkret och skrämseln ur sig. Sen måste hon ut igen
med sjalen hårt hållen om axlarna. Händerna skakar lite ännu.
Mörkret är svart och kallt och de
första snöflingorna singlar ner i över henne när hon småspringer
mot vedlidret och slänger upp dörren. Ställer järnspettet
som stöd. Tillbaka över gårdsplanen med cykeln. Lasta av allting
med flygplan ringande i öronen. Blandat med hennes egen andhämtning.
Nu finns det ved för några dagar igen. Det luktar trä och skog
i lidret. Hon står en stund och andas in av tryggheten, innan hon ställer
undan spettet och haspar dörren och springer in till värmen.
Med
schalen tätt runt kroppen skrapar Anna ihop det sista av pulvret i burken
och skopar ner i kaffepannan. Brer sig en smörgås och sjunker ner vid
bordet. Medan kaffet värms på spisen vilar hon huvudet mot armarna
och låtsas att det ska dröja länge tills veden är slut igen.
Äntligen
kom brevet.
30.3
1944
Kära
kära Anna.
Ja nu har du fått vänta.
Tack för de två brev jag fick igår. Här går allt sin
jämna gång, tiden går så långsamt för man tänker
jämt på dig och barnen.
Anna
fick stanna upp en stund innan hon läste vidare. Hon såg pojkarna leka
ute på gården. Hon läste med blicken snabbt ilande över
raderna. Sedan vände hon på det.
Han
hade ritat något på baksidan. Hon vände och vred, förstod
först inte vad det var. I kanten av ritningen hans välbekanta handstil;
Det här är inga kvinnfolksbyxor utan det är ritning till bilarna
jag gjort. Jag vill att du lägger dem i förvar för framtiden ifall
man någon gång i det civila ska kunna göra åt någon.
Anna
läste brevet en gång till, långsammare den här gången.
Så log hon och strök över dess yta med handen. Det fanns något
tryggt i det.
Brevet lades fint hopvikt
i förvar. Anna behöll det långt efter att han fanns välbevarad
hemma hos dem igen och kriget bleknade i deras minnen. Kanske läste hon det
otaliga gånger, kanske läste hon det aldrig mer? Hon lämnade brevet
efter sig. Lite gulnat, lite slitet i sina vikningar och fyllt av minnen. Slut
Yvonne
Ojala (2006) skrev och tillhandahöll.
Läs mer:
Innehållsförteckning till Vinter-
och Fortsättningskriget.
(Inf. 2007-01-28, rev. 2007-01-28) |
Tre
ynka dagar, sedan kallar fosterlandet.