Lippjärv-Kalle



LIPPJÄRV-KALLE (uttalades Lipjäkaal), Karl Granlund, bodde med sin hustru Maria i egen stuga vid Grev Tottgatan, väster om Ahlströmska huset. Han var en glad fyr, alltid färdig att oombedd dra en skröna. Osökt påminde han om den rikssvenska humoreskhjälten, skogsströvaren, tjyvskytten och ordvrängaren m.m. Janne Vängman, odödliggjord i flera böcker och filmer. Samma seniga, något böjda gestalt, samma nigande gång och framför allt en frodig berättarglädje med vilda, absurda historier, mestadels utan all  verklighetsförankring. En senare tillkommen figur i samma skogsgängargenre är ju Åsa-Nisse, som Lippjärv-Kalle också i viss mån kan liknas vid.

Kalle trivdes också på sjön och hade en roddbåt stationerad någonstans vid Andrasjön. Ibland kom han roende utefter stranden, gjorde strandhugg vid villorna och bjöd ut abborrar som han hade metat upp under dagen. Fiskarna låg livlösa och skvalpade i det smutsiga slagvattnet under farveden, så jag tror att mången presumtiv kund avhöll sig från att köpa.

En vacker vårkväll satt jag med Kalle på brunnslocket på hans gårdsplan, och det hördes orrspel ända dit från Frillmossa-hållet. Då såg jag att det tände till i Kalle, och jag förstod att det skulle vankas någon  rövarhistoria. Och det blev det också, såhär:

För några år sen var han och strövade kring lindorna nära Matapall [vid NURK] då han fick se fyra  orrar som satt i rad på en gärdsgård. Han fick bråttom och sprang hela vägen hem, ryckte åt sej bössan och en tunn järnstång som de använde som brandstake, sprang tillbaka och där satt orrarna kvar på gärdsgården. Han laddade bössan med brandstaken i loppet och smög sej fram, så att han såg fågelraden från ena ändan. Så sköt han, fullträff på första fågeln, men brandstaken fortsatte, och så fick han alla fyra orrarna  uppträdda på brandstaken. Fyra orrar med ett skott!

Lippjärv-Kalle stack inte under stol med att han var mycket sparsam, för att inte säga ”gnido”. Den följande av hans skrönor, min favorit, visar det:

Mari och han var på ängen och räfsade ihop torrhöet. Plötsligt kom en stark lappil (litet skydrag) och lyfte upp Mari med ett stort fång hö i famnen. Hon kom seglande över huvudet på Kaal  som då skrek åt henne ”Mari, Mari, släpp höjtappin!”

Flera av Lippjärv-Kalles historier kan jag inte minnas, men jag vet att det fanns många. Kanske någon (åldring?) som läser detta kan bidra med någon.



Karl Wenelius,


Och om man numera vill lyssna till det underbara vårljudet orrrspel räcker det inte med att sitta på Källbacken, utan man får söka sig öster om ”Riksåttan”.

Man lär sig alltid nya saker. Farvel hade jag hört, men farved var ett nytt ord. I min värld var det dock endast durk i största allmänhet och inte så specifikt som definitionen på Allmogebåtföreningen Knopens webbplats: Durk, garnering; längsgående bräder som ligger på vrängerna; fungerar som ett skyddande ”golv”.

(Inf. 2012-05-13, 2012-09-29 . )