Under många år på 1970–80-talet hade Gösta Ågren en ca 20-fots  tjärubåt, stationerad vid Nålörn, då han under några somrar hade Topelius MAJNIEMISTUGA tingad som skrivar- och sommartillhåll. På sina turer till- och från Majniemi passerade han de gräs- och vassbevuxna dybankarna i älvmynningen intill västra stranden av ”Lillfare”, Sikgrundet, som ett par decennier samtidigt var vårt sommarställe. Varje gång Göstas långsamtgående båt skulle gå genom faret ställde han sig upp och utstötte skrik som påminde om havsörn och kråksamsång. Följden var att dybankarnas skrämda måskolonier svärmade upp, skriande tog höjd och Gösta stod kvar i båten och tydligen njöt över den effekt hans skrik hade gett upphov till. Detta upprepades dagligen vid hans och livskamraten Anna-Lisas sjöfärd.

När boken Hammarbandet utkom 1975 ordnades efter något år en litterär träff på biblioteket med Gösta och Anna-Lisa och med tillfälle att ställa frågor. Jag berättade att jag tyckte mycket om hans bok, eftersom jag har varit och är fascinerad av allmogebåtar av trä. Jag frågade vad han hade för avsikt med ”Ronja Rövardotter-skriken”. Gösta, påtagligt överraskad av denna litterära exkurs, svarade lågmält medan han vände på huvudet att ”det hör nu inte riktigt till”.

Ändock kände vi till varandra för vi hade ett par år gått samtidigt i Nykarleby samskola, där Gösta under rasterna ofta drog sig bakom uthuset och dasset där de lägsta klassernas pojkar hade en fristad. Ja, inte tog Gösta notis om oss precis då, han stod oftast fördjupad i någon läxbok med ordlista baktill, har jag för mig, så det var tydligen Harry Strengs Suomenkielen alkeet eller Uschkoffs Deutsches Elementarbuch han passade på att fylla på sitt vetande ur!

Pärmen till Hammarbandet.