Hilding och hans äspingar

Hilding Wiklund, som gjorde sina dagliga promenader till torget och caféet, sade när jag träffade honom där med den sedvanliga påsen med bananer en dag i augusti 2004, att han höll på med en äsping, och började sen berätta om vad en sådan är: En båttyp som har sina rötter i järnålderns flytetyg och ännu tillverkas av någon entusiast för denna farkost, urholkad ur en grov asp- eller ekstam. Här i Finland fanns inte längre sådana grova ekstammar som behövdes.

Hilding hade varit någonstans ”inåt landet” och sett hur en äsping kom till. Tyvärr minns jag inte namnet på platsen han talade om.

Allt nog, han sade jag skulle komma och se på vad han höll på med på sin linda vid älven, nedanför Bro lägenhet i Forsby, där forsbyborna på somrarna brukade ha ut en liten brygga och en älvfåra som engång i tiden hade gjort Hildings linda till en holme, men nu var endast en smal älvfåra som nådde fram till Jeppovägen.

Hilding höll på och slutputsade på äspingen, svedde på insidan och högg ur med ett ålderdomligt verktyg, utformat för just urgröpningsarbeten, som en tvärställd yxa med böjt blad. Ibland vätte han med vatten för att elden inte skulle gröpa för mycket.

Han hade redan provstakat farkosten, så han visste att den var helt lyckad, utom att den var lite för kort för hans tyngd. Men han hade redan sett ut ämne till en annan äsping som han skulle börja med när den här han höll på med var klar.

Han höll samtidigt på med tjärkokning i en egenhändigt tillverkad tjärmila. Om tjära skulle behövas på äspingen var han tveksam. Han sade att aspen blir svart hursomhelst när den åldras.

Hur det blev med den andra äspingen vet jag inte. Fotade ett tiotal foton innan jag lämnade honom med sitt hantverk.

När jag senare frågade berättade han om att han uppfört en lada på platsen för att ha tillbehör i. Ett stycke bakom den  förvarade han åtminstone sin första äsping.

Förstoring.

Förstoring.

Förstoring.