Wäinö Aaltonen 1894—1966


Aaltonen, Wäinö Waldemar (f. 8/3 1894 Karinais [40 km nordost om Åbo], d. 30/5 1966 Hfrs), skulptör, professor (1940), ledamot av Finlands Akademi från 1948. A. utexaminerades 21 år gammal från Konstföreningens i Åbo ritskola, men var som skulptör självlärd. Det tekniska tillvägagångssättet lärde han sig genom att punktera för sin kusin Aarre Aaltonen.

I över 50 år var A. Finlands ledande skulptör och utövade ett stort inflytande på en yngre konstnärsgeneration. A. är en av de få finländska konstnärer som vunnit berömmelse utanför landets gränser. En på mödernet nedärvd plastisk ådra och en järnhård flit låg bakom hans framgång och en av dövhet framtvungen isolering syns snarast ha främjat hans skaparförmåga. Även kvantitativt är A:s produktion av ett imponerande omfång.

Från Novembergruppen mottog A. expressionistiska impulser och intresse för kubismen. Den tidiga renässansen har befruktat hans porträttkonst, men den klassiska stil som i Europa representeras av Maillol blev den främsta nämnaren för A:s konst. Denna klassiska anda, formens stringens parad med uttrycksfullhet, gjorde A. i det gynnsamma politiska klimatet till den givne skaparen av ett stort antal nationella monument. I skisserna och det intimare formatet möter man ett större intresse för experiment, bl.a. i kubistisk anda — jfr skisserna till Aleksis Kivi-statyn i Hfrs (brons, 1934—39).

A. behärskade såväl bronsen som marmorn och den granit han som den förste i nyare tid åter inmutat för konsten. Här inbjuder respekten för materialet till en sluten, kraftig form, som leder tanken till Egypten. Flertalet karaktärsfulla porträtt är utförda i brons eller marmor.

Genombrottet kom med Granitpojken (1917—22). Därefter bör nämnas monumentet för hjältegraven i Nyslott (granit, 1920—21), den lyriska serien av Vadande kvinnor (marmor och granit, 1923), de första porträtten av Aaro Hellaakoski (brons, 1919) och Maria Jotuni (marmor, 1919). Perioden kulminerar i bronsstatyn av Paavo Nurmi (1924—25), en märklig lösning på ett balansproblem och ett rörelseschema, som i olika sammanhang sysselsatt A. Härefter följer monumentaluppdragen slag i slag: Aleksis Kivi-statyn i Tfrs (brons 1926—27), monumentalfigurerna längs Hämeensilta i samma stad (brons 1929), minnesmärket över förlisningen av S 2 på Räfsö (brons 1929—30), de förgyllda gipsstatyerna i Riksdagshusets plenisal (1932), Delawaremonumentet (granit, 1938), Frihetens gudinna kröner ungdomen (relief i Helsingfors universitet, marmor 1940, förstörd under kriget 1944 men nyhuggen 1959), frihetsstatyn i Lahtis (granit 1952), den dubbla ryttarstatyn Vänskapen i Åbo och Göteborg (brons 1955), presidenterna Ståhlberg (1959) och P.E. Svinhufvud (1961), bägge i brons m.fl. De senare porträtten avbildar oftast ledande kulturpersonligheter; mest kända är möjligen Jean Sibelius (marmor, 1928) och kronprinsessan Louise av Sverige (granit, 1942). Som medaljkonstnär presterade A. lösningar på internationell nivå. I sitt måleri hade han större möjligheter till fritt experimenterande; här dominerar lyrisk färg och stark expressionism.

Större samlingar av A:s konst finns i Wäinö Aaltonen-museet i Åbo (inrättat 1967, ägs av staden) och i konstmuseet i Tfrs. (O. Okkonen, W.A., 1945; E. Hakkila, W.A., 1953; minnesskriften W.A. 1894—1966, 1966)
T.R. Tove Riska, fil.kand.


Uppslagsverket Finland (1982).


Läs mer:
A. gjorde bysten av R. R. Eklund.
(Rev. 2011-04-20 .)