Erik Ågren

”Ibland känns det som om jag hade svikit – som om jag skulle godkänt systemet eftersom jag hoppat av i stället för att stanna kvar och göra det mänskligt. Men jag hoppas att jag utanför gjuteriets väggar kan göra någonting, säger Erik Ågren, som efter 33 arbetsår och 19 år före pension, tar slutlikvid från Wärtsiläs gjuteri i Jakobstad. För att bli fri författare.”

Decemberdagen skymmer på Staffansnäs i Jakobstad. Erik Ågren har tagit slutlikvid och berättar att många motiv låg bakom beslutet. Ett var detta: 200–300 man arbetar i gjuteriet, ett äldre med dålig luftventilation, mycket rök, damm och gaser. En man, som arbetat på en angränsande avdelning och bara ibland funnits inne i gjuteriet, är pensionerad och lever väl. Tre är sjukpensionerade. Ingen, som hela sitt arbetsliv stått i gjuteriet, har frisk nått pensionsålder.

Året var 1971. Intervjun med Erik Ågren publicerades i Vasabladet.

Två år senare debuterade han på nystartade Författarnas Andelslag, där han själv var stiftande medlem, med romanen ”Sårad”. Så inleddes ett betydande, rikt författarskap.

Nu är det avslutat. Erik Ågren avled onsdagen den 12 mars 2008 vid middagstid.

Tröst i saknaden ger vissheten att han aldrig svek vare sig arbetskamrater eller andra medvandrare i livet. Det blev många artiklar, kåserier, hörspel, pjäser, romaner och dikter – där också arbetet och kamraterna på fabriken spelar en viktig roll.

Erik Gunnar Ågren föddes i Ytterjeppo den 4 augusti 1924, en kärkommen son, som orkade leva. Bara ett solvarv hade gått sedan Olga och Rudolf Ågren tvingats bereda sin förstfödda, Greta Maria, en grav.

I sin sista roman, ”Olga. Historien om en mor” (2004), skildrar Erik Ågren dramatiskt den växande familjens vandring från backstuga till backstuga ned längs Nykarleby älv till dess färden en dag slutar i mormors och morfars stuga i Lippjärv, sannolikt en av de mest besjungna byarna i den finlandssvenska litteraturen.

Fyra av sex syskon blev författare. Leo (1928–1984), Inga (1934–1965) och Gösta (född 1936) hann debutera innan storebror följde.

Han hade ett annat liv att klara av först.

Tretton år gammal blev han skogshuggare, sen kom kriget. I debutboken ”Sårad”, en mäktig predikan, skildrar han såren, de som sved i kroppen och värkte i själen. ”Sårad”, som översatt till finska kom ut i tvåspråkig nyutgåva 2001, är en av våra starkaste litterära vidräkningar med krig, hat och kadaverdisciplin.

När kriget väl var över bildade han familj, fick tre döttrar, gick till gjuteriet – och därifrån.

Erik Ågrens sjuttiotal var intensivt litterärt skapande – pjäser för radio, television och Wasa teater, berättelser, romaner. Efter några år i Helsingfors återvände han tidigt på åttiotalet till Österbotten, och bosatte sig i Korsnäs, med utvidgad familj: Carita Nyström och sonen Dag. I Korsnäs tillkom 1984 förlaget ”Hantverk”, som publicerade böcker av Tatiana Sundgren, Anni Nyström och Gun Nygren, samt de två initiativtagarna Carita och Erik.

Romanen ”Arbetslust” från 1975 bygger på minnen från fabriken. Budskapet är solidaritet. Romanen ”Modellfilaren” från 1982 knyter också an till decennierna i gjuteriet. Sedan förändrades tematiken.

Erik Ågren byggde hus, fiskade och skrev. Han tog vara på barnens – också de vuxnas – sagor och sånger, skrev nya och kom på senare år allt närmare sig själv.

”Sången om byn”(1983) är en berörande vacker diktsamling om barndomen och byn. I den ingår ett credo: ”... Hata krig och våld/hata utsugning och orätt, / men älska varandra ...” Orden är lagda i mor Olgas famn. De är också sonens.

I romanen ”Bockfliken” (1987) står kust och hav i centrum. Boken är en varm, humorfylld skröna, förankrad i Korsnäsbygden. En dag kom en helt obekant läsare och tackade författaren och uttalade sin häpnad över att denne så på djupet hade fångat hans liv. Det är en läsarreaktion, som ganska många författare fått ta del av efter att ha publicerat sina mest levande verk.

I romanen ”Edvin” (1991) lyckas Erik Ågren skildra en lillebror som var han egentligen den äldsta, klokaste och törsta. Vem av bröderna som slängde tjuvrökarfimpen, den som brände upp tre rior, femåringen eller sjuåringen, blir kanske inte uttömmande klarlagt men så är det inte bara med skrönan utan också med historien, de skapar den – lyssnarna, iakttagarna, berättarna, de där som vågar stegen i sitt liv, sin väg.

Vi är många som stillnar vid Erik Ågrens bår om än avskedet bärs tyngst av hustrun Carita Nyström, sonen Dag, döttrarna Ann-Britt, Kristina och Siv med familjer samt brodern Gösta Ågren.