Nykarlebypojken som förde
U S A : s president till Alaska.

Kapten Borkland hade en glansfull levnadsbana. Han fick särskild tacksamhetsskrivelse av president Harding.

Den i Seattle hängångne kapten Andrew J. Borkland (Björklund), österbottning, vars frånfälle tidigare omnämnts i tidningen ”Norden”, hade en rik och glansfull karriär som fartygsbefälhavare. Under en följd av senare år verkade han dessutom som kommendör för rederiets flottilj av flere ångare, anlöpande hamnar ej enbart vid västkusten och Alaska, utan jämväl i Orienten och Europa.
     När president Warren G. Harding år 1923 beslöt företaga en färd till Alaska, valdes kapten Borkland att taga befälet å den stora och eleganta U:S:Army transportångaren s/s Henderson. Härförinnan var han befordrad till kommendörlöjtnant i U. S. reserv.

Resan tog flere veckor i anspråk tur och retur. Han utförde sin uppgift med glans och heder under den tid presidenten och hans följe från Washington var i hans hägn. Som bevis för sin uppriktiga erkänsla av tacksamhet skrev president Harding ett vackert rekommendationsbrev till kapten Borkland.
     Själv berättade han vid återkomsten till Seattle för undertecknad, ”huru en envis dimma var rådande vid uppgåendet, som för tre dar ej gav med sig. Följaktligen nödgades jag utan vila stanna på min post å bryggan.”
     Vi minnes vidare hur presidenten i sitt tal vid universitetet samma dag på eftermiddagen lovordade Finland och dess befolkningsgrupper, som bosatt sig inom Alaskas landamärer. Han sade bl.a: Om Finland haft Alaska hade det kunnat åstadkomma ett förstklassigt land under en generation, under det att minst ett par eller flera generationers arbete krävts av annat folk.”
     Många äro de resor över de sju haven som kapten Borkland på sin tid gjort ända från ynglingaåren, då starten begynte från hembygden förom masten på den tidens stolta fullriggare. Han avancerade i graderna under de närmaste följande åren tills 1912, då kaptensgraden erhölls.

Enär hemmet var beläget i Seattle å 1821—23 avenue North, var ju arbetsfältet till Alaska jämte kustlinjen söderut rätt så behändigt i och för yrkesutövningen.
     För åtskilliga år tillbaka i tiden begynte Pan American Airways att uppföra landstationer i långt avlägsna trakter bland söderhavsöarna. I förbigående låt oss nämna litet i detalj, vad en sjöman ibland har att handskas med. Denna gång gällde det Honolulu, Midway, Wake, Guam, och Manila. Material av alla tänkbara slag måste anskaffas och inpackas. Härtill åtgick ej endast månader utan år av förberedelser. Hundradetals personer, var och en specialist i sitt yrke, skulle utväljas och medtagas till öarna för att där kvarstanna som funktionärer, för att konstruera och upprätthålla anläggningarna m.m.
     Och så en vacker dag stod den 150 00 ton stora ångaren North Haven i San Francisco reda att avgå med last och passagerare, ja t.o.m. en ko. Alla eventualiteter hade iakttagits. [Här saknas någon angiven händelse eller orsak i texten.]
     En gång kommen ut på havet var det för sent att vända om. Telegram avsändes till Seattle till kapten Borkland, att så snart möjligt infinna sig och taga hand om fartyget och föra dess dyrbara last till destinationsorterna.

I Pacific Bridgemen lästes ett meddelande, vari beskrevs ändamålet med den märkliga lasten: ”Never such a cargo sailed through the Golden Gate, never such a crew as the North Haven bears out to the Ocean.”

[Andrew J. Borkland vid en av North Havens livbåtar.]

Många av dessa öar äro ödsliga och otillgängliga, obebodda. Endast fåglar och kräldjur leva i det tropiska klimatet, ej en hydda, intet dricksvatten, ej någon föda av något slag kan anskaffas på platsen.
     Låt oss stanna vid ön Wake, som just är ett dylikt exemplar. En större del av lasten jämte folk skulle landsättas där. Wake består endast av tre små holmar, låglänta och bildade i V- form, runtom ett lagoonartat område. Detta är delvis täckt av en låg buskartad växt jämte här och där några förtorkade träd. Drivved, sand och koraller betäckte stenarna.

”Vid ankomsten försökte jag landa på olika ställen”, berättade kapten Borkland, ”men förlorade 5 ankaren till följd av det upprörda havet. Senare lyckades det mig att upptaga några av dem.” Någon har bett mig skriva en bok om tillvägagångssättet att få vår dyrbara last landsatt, men efter att ha stått 16 timmar dagligen på bryggan, kände man sig inte hågad för annat än sova. Att börja med hade vi en hel del med tanks och hotell utförda i egendomlig stil, som ej tog länge att sätta upp. Så hade vi en fyrbåk, en väderkvarn, elektriska attiraljer, en dieselmotorinrättning o.s.v., allt som tillhör ett ordnat samhälle. Våra medförda pråmar och motorbåtar kommo här till sin fulla rätt”.

Vid senare tillfällen har kapten Borkland företagit flere turer till öarna i samma syfte.
     ”Dessa färder och dagar därnere vid söderhavsöarna var i sanning strapatsrika”, uttryckte han sig vid ett tillfälle i juni 1938 ombord på rederiets flaggskepp s/s North Coast till en korrespondent för The Alaska Daily Press, Juneau. I´d a lot rather be back on North Haven.” ”Oh, yes, it was tough but... Well, there´s something exiting about it I guess.”

Sådan var han. Ledd av handlingskraftiga impulser utförde han allt som ålagts honom skickligt och väl och med hembygdens tro och heder. Karaktären danades i tidiga år där borta i det blygsamma lilla Nykarleby, hans födelsebygd, där så många rika och sköna minnen är belägna.
     Z. Topelius, Kuddnäs, Björkdungen, Kyrkan, Döbelns gränd jämte huset där han låg sjuk i feber 1808—09, älven vid vars västra strand ett stycke söderut är hans monument upprest vid Jutas. Omgiven av sådana outplånliga minnen fostras man i livets skola lättare än annars och ens egen vinning blir varaktigare än andras.

Kapten Andrew J. Borkland var född den 27 juli 1880 och han avled i Seattle, Wash., den 15 mars 1943. Närmaste anhöriga äro makan Ellen Borkland (född Nyman) Nykarleby, tvenne döttrar mrs Kennet M. Vore, Los Angeles, och miss Helena Borkland, Seattle, samt en syster och bror i Nykarleby, jämte en syster, fru S. Klemetsö i Vasa.

Andrew J. Borkland