M I N N E S R U N O R

RAGNAR RUDOLF EKLUND

Finlandssvensk diktning har förlorat några av sina toppar efter kriget. En av dem var Ragnar Rudolf Eklund, som avled den 28 november 1946, 51 år gammal. Han fick sin sista viloplats i hemstadens mull, i Nykarleby. Det var naturligt att han återbördades dit. R. R. Eklund var starkt präglad av den miljö, ur vilken han utgått, i sin fantasi drogs han städse tillbaka till det förlorade barndomslandet, och det är om detta en stor del av hans diktning handlar.

R. R. Eklund var lyriker med allt starkare dragning till episk beskrivning, han nådde allt längre och djupare i sin konst, hans tunna böcker fick många pris och kritikens lovord, men det dröjde länge innan också en bredare publik fick upp ögonen för honom och för den lilla prydliga täppa i vår litterära trädgård som var hans. Det skedde till slut, i en viss utsträckning åtminstone, när han 1943 och 1944 gav ut sina självbiografiska Edgar-böcker, Liten drömmarpilt och Ny dag börjar. Med betagande friskhet, ömt och kärvt på samma gång, skildrar Eklund här sina pojkår. Verkligheten, nu sedd i minnets glans och poesins skimmer, var torftig. Edgar hade tidigt blivit faderlös, och modern fick lov att försörja honom och hans syster genom en blygsam butiksrörelse och genom att hålla pensionärer; också Edgar måste bidra till uppehället genom att läsa med andra pojkar. De tres tillvaro var »en slängpolska med fattigdomen», de måste flytta från kyffe till kyffe. Men den kunskapstörstige, skarpögde och brådmogne pilten fick sitt lystmäte i en värld som är öppen för alla — naturens och böckernas.

Ny dag börjar för oss till lyceistaden — Vasa — där Edgar vid femton år vinner inträde i lyceets femte klass. I verkligheten skrev man då 1910. Vid Edgars sida avtecknar sig moderns gestalt — hon är strävsam, saktmodig, ordningsälskande, djupt religiös — och det var R. R. Eklunds avsikt att med utnyttjande av hennes egen dagbok författa hennes roman, men hans arbete på den avbröts av hans sista sjukdom. Det är tydligt att han i mycket, ej minst i den religiositet som fanns på bottnen av hans väsen, bråddes på henne.

När vi läser om Edgar, förstår vi att han var förutbestämd att bli något ovanligt: blev han ej präst, som modern ville, blev han dock diktare. Författaren har i Edgars figur skänkt oss nyckeln till förståelsen av sitt eget skygga, motspänstiga väsen. Omdömen om Edgar passar in också på den fullvuxne. T. ex.: »Trots allt älskar han verkligheten, även den grova och hårda; han vill bara undgå att stå på intim fot med henne.»

Hos R. R. Eklund förenades en filosof och ett barn. Som tänkare brottades han med tillvarons gåtor, och i sin aforistik redovisar han glimtvis för sin tankemödas resultat och sina djärva utflykter i tänkandets värld. Hans aforismer och tankedikt är fortgående andaktsövning och botgöring, en späkelse, en självuppfostran. Det etiska receptet är radikalt: »Min innersta lidelse: att motarbeta mig själv.» Från utflykterna i idévärlden återvänder han till naturen och den välkända verkligheten. »Den noggrannaste medvetna observation ger ej en bild så sann som speglingen i ett barnaöga». Så lydde en aforism, en av hans sista, och hela författarskapet besannar den.

Själva strävan efter den sanna bilden, efter det riktiga och rena uttrycket bygger på ett strängt konstnärligt samvete. Respekten för det sakliga, det stöddigt fasta och trygga, fanns redan hos lille Edgar. Den bestod genom åren. I en annan aforism skriver R. R. Eklund: »Folk tror att språket kan klädas på ett ämne som en dräkt på en mannekäng. Men språket är ingen dräkt utan själva huden.» Också den tanken, det stilidealet omsatte han i sin dikt. Han var sparsam och nogräknad med sina medel, med ord och färger. Men hans öga såg, hans hjärta var med i seendet och hans hand förstod att forma enskildheterna med omsorg, glädje stundom klipsk humor. Han såg det lilla i det stora. Han ägde slättbons måttband i huvet det han själv talat om — slättbons, för vilken varje sak är precis vad den är. Slättbons behov av ljus och reda.

Barndomsintrycken befruktade som sagt R. R. Eklunds fantasi. Motivkretsen i Edgar-böckerna skisseras redan i den första diktboken Det unga ögat 1925 —, ja, om man så vill, i prosadikten Jordaltaret, debutboken av år 1919, där spänningen mellan jord och ande fick ett lyriskt-romantiskt uttryck. Tillbaka i tiden går också patientens tankar i Den gåtfulla gästen det mogna genombrottsverket på prosa 1932. Och i den utsökta diktcykeln Värld från veranda 1934 riktar artisten Andreas ett tal till en sädesärla:

R. R. Eklund blev student från Vasa svenska lyceum 1914. Han gav sig genast in på journalistens bana och stannade där. Från 1919 till sin död var han anställd på den svenskspråkiga eftemiddagstidningens redaktion i Helsingfors — Dagens Press, Svenska Pressen, Nya Pressen. Man har svårt att föreställa sig en mera verklighetsfrämmande tidningsman, — aktualiteterna rörde honom inte, inga sensationer kunde rubba hans lugn, krig och bomber nådde inte den pansrade inre värld som var hans. Men sina rutinmässiga åligganden skötte han förträffligt, med den samvetsgrannhet som utmärkte honom, och hans säkra språkkänsla och goda omdöme gjorde honom till en uppskattad kraft på redaktionen.

R. R. Eklund var gift sedan 1922 och far till två barn. Han slets med ekonomiska bekymmer som alla andra intellektuella dagsverkare. Men yttre svårigheter bar han lätt. Ibland kunde man se honom, en enstöring med bohemvanor, sitta vid ett undanskymt kafébord och med en blyertspennstump fila på en vers eller aforism. Han förenade ett vanligt sätt med en »noli-me-tangere»-attityd, som var svår att genombryta. Ingen kunde tiga som han. Karakteristisk är den klassiska anekdoten om R. R. E. och Ture Janson sittande på Gambrini en gång i början av 20-talet. Tystnaden har varat länge, då Ture Janson äntligen avbryter den: »Nå, hör du. R. R., har du ännu något att förtiga?»

»Tigandet är ej blott en förskansning, det är mitt tunga artilleri.» R. R. Eklund tyckte om att tiga. Men han tänkte i stället. Det blev väsentliga ting, när han sedan skrev ned sina böcker. Där talar hans röst, lågmäld men starkt personlig. I de tolv volymerna finns det mycket av koncentrerad livsvisdom och friska skönhetssyner att ta fasta på. Konsten, den äkta är längre än livet.