Evert Ekroth har kallats den borne folkbildningskämpen. Hela sitt liv ägnade han det folkliga bildningsarbetet i olika former. Han hade därför inte kunnat finna ett bättre verksamhetsfält än det som erbjöds honom inom Svenska folkskolans vänner. Som föreningens kanslichef och sekreterare satt han som en spindel i centrum av nätet och kunde dirigera verksamheten ut över hela Svensk-Finland.

Hemligheten med framgången i hans verk var väl inte bara hans personliga egenskaper, som så starkt bidrog till att utforma hela hans livsstil, utan därjämte hans känsla av trivsel i det dagliga arbetet. Han talade ofta om hur stor tillfredsställelse han kände, när han fullgjorde sina uppgifter i tjänsten. Han inte bara fröjdade sig över att få vara med och dela ut understöd till beträngda skolor och bildningsinstitutioner utan han deltog med liv och lust i att planera medlens användning så nyttigt som möjligt. Han var personligen engagerad i allt på ett för honom karakteristiskt sätt och han lät sin positiva och livsbejakande inställning till tillvaron rikt flöda över dem, som han kom i kontakt med. Själv framhöll han ofta hur inspirerande han tyckte det var att möta människor, som hade vilja att samarbeta för syften som låg hans hjärta nära. Kännetecknande för honom var också att han framom allt annat ställde ett gott förhållande till medmänniskorna. Samtidigt var han en symbol för den rättframma hederligheten.

Under mer än tre årtionden, från 1929 till 1960, var Evert Ekroth sekreterare i föreningen Svenska folkskolans vänner. Före honom hade endast Petrus Nordmann skött denna tjänst under en lika lång tid. Han gick genast helt upp i arbetet att försöka utvidga och effektivera föreningens verksamhet. Sina första omsorger ägnade han Svenska brevinstitutet. Det hade visserligen grundats tidigare, men genom utgivning av nya kurser och genom en intensifierad upplysningsverksamhet fick institutet vind i seglen. Särskilt språkkurserna, framför allt kurserna i finska, blev omtyckta och mycket utnyttjade. Antalet elever ökade i rask takt. – Mycket betydelsefullt var också, att Evert Ekroth ägnade föreningens ombud i bygderna en personlig omtanke. Hans öppna natur och hans glada väsen var honom härvid till ovärderlig nytta. Sina kontakter både med ombuden och med föreningens medlemmar uppehöll han dels genom tidskriften Svenskbygden, som han försökte förbättra till innehåll och utstyrsel, men framför allt genom kalendern, som blev en verklig folkbok och trycktes i större upplagor än någon annan svenskspråkig bok i landet.

Alltsedan Evert Ekroth under sina ungdomsår deltog i studenternas bildningsverksamhet i svenskbygderna, intresserade han sig med särskild värme för inlandssvenskarnas sega kamp för sitt modersmål. Han uppehöll en ständig kontakt med de svenska minoritetsskolorna och kände deras problem bättre än de flesta. Dessa skolor blev under hans tid som sekreterare i SFV föremål för en varmhjärtad omvårdnad. Och jämsides med skolorna ömmade han för de svenska barnträdgårdarna, som undan för undan har fått en allt större betydelse för svenskhetens bevarande på finskspråkiga orter.

Mycket fruktbringande blev också hans arbete till fromma för vår folkliga musikkultur. Själv var han en glad sångare och en körledare av stora mått. Han var med om att grunda Finlands svenska sång- och musikförbund och verkade som förbundets sekreterare under ett kvarts sekel, varefter han blev dess ordförande. Att organisera de stora sångfesterna hörde till hans käraste uppdrag. Hans frejdiga optimism smittade av sig på andra och ledde i regeln till framgång. Så var fallet, när han år 1938 införde allsången i vårt land. Som ytterligare exempel kan nämnas den finlandssvenska amerikakörens turné i USA sommaren 1960, ett företag som till en början tedde sig utopiskt men som genomfördes i triumfstämning och blev en strålande succé.

Särskilt omnämnande förtjänar också Evert Ekroths insats vid utgivandet av Finlandssvenskt bibliotek, ett representativt urval av finlandssvenska författares arbeten i billighetsutgåva. Initiativet väckte stark genklang i vida kretsar och böckerna spriddes i tusentals hem.

Evert Ekroths livsinställning hade småningom utformats under hans arbete bland studenterna, medan han själv var ung. Han innehade ett flertal förtroendeuppdrag i studentorganisationerna och var bl.a. kurator i Vasa nation under elva års tid. Det var kanske just dessa kontakter med studentlivet, som gav näring och växtkraft åt hans optimistiska framtidstro och som senare bar frukt i hans folkliga bildningsarbete. Också på andra områden inom samhällslivet var Evert Ekroth synnerligen aktiv. Sålunda var han ordförande i föreningen Brage och ledamot av Svenska Finlands folkting. Inom Svenska folkpartiet innehade han förtroendeposter och var medlem av dess centralstyrelse. Utomlands rönte han uppskattning, som tog sig uttryck i att han kallades till hedersledamot bl.a. av Sveriges körförbund och föreningen Svensk-Finlands vänner i Stockholm.

En snabbteckning av Evert Ekroth blir alltför ofullständig om man inte förser bilden med några drag av honom som make och människa. Man bör ha upplevat honom i hemmiljö med Gabriella vid sin sida och man bör ha sett honom på hans kära Ramsö i Ingå skärgård, sysslande med sina fiskedon och mediterande över livets rikedom, för att man riktigt skulle först å, att han var en äkta son av vår svenska bygd. Evert Ekroth var född i Nykarleby den 24 oktober 1890 och han dog i Helsingfors den 15 november 1964.