Josef Herler

Trots motigheter av allehanda slag, främst „motsträviga förmågor”, vilka måste ersättas med nybörjare, hade den mycket krävande 6-aktaren Valborgsmässoaftonen av Frans Hedberg tagits opp. Regin synes ha varit fördelad på flere händer, men huvudansvaret vilade på Karin österberg och Josef Herler, vilken sistnämnda välvilligt ställt sig till Dramatens förfogande och själv utförde Tattar-Svens betydande roll. Styckets framgång bör även i främsta rummet tillskrivas „Josef den Stores” tolkning av Tattar-Sven. Om Valborgsmässoaftonen skriver redaktör Westerholm i tidningen „Jakobstad” följande dag en så välmenande recension, att vi icke kunna låta bli att här göra några utdrag därur. Referatet återger recensentens uppriktiga avsikt att — trots talrikt förekommande tillrättavisningar och önskningsmål — kraftigt stöda föreningens för tillfället vacklande verksamhet, samtidigt som utdragen utmärkt illustrera det goda förhållande, som efter kalabaliken 1913 alltid utmärkt samarbetet mellan ortspressen och Dramaten.

Så här heter det bl. a.:

„Jag vill från första början fastslå, att föreställningen som amatöruppträdande är förtjänt av odelat erkännande. Spelet gick onekligen flott och ledigt, den yttre gestaltningen var skickligt gjord och rollerna gingo överhuvudtaget val. Döda punkter kommo visserligen här och var före, men det är snarare styckets eget fel än regiens. Till det verkligt angenäma intryck man fick bidrog ytterligare den förträffliga, absolut tadellösa scenen. Detaljkritiken har i alla fall en del anmärkningar att göra. Det är nog meningen att det skall gå i en smula raskare tempo. Därigenom hade också de verkligt fatala, tråkiga punkterna undvikits. Allmogebilder lik denna bör tas i ett friskare, genomhurtigt tempo — endast då kan illusionen bli fullgod. — Centralfiguren är Tattar-Sven. Det är han som uppbär det hela. I Josef Herlers gestaltning blev det faktiskt någonting av den, jag tror man kan säga den gjordes så bra som den överhuvud kan göras. Det verkligt ödesstora och tragiska i skärsliparens av sorg och motgång fyllda levnad kom utmärkt väl till uttryck, rättmätigheten i hans filosofi och storheten i den brottsliga handling han gör sig skyldig till åskådliggjordes briljant. En anmärkning emellertid. Jag hade på vissa ställen hellre sett kraftig och manlig undergivenhet under ödet. Vare därmed inte sagt, att det tragiskt stora i hans levnadssaga hade förfuskats, tvärtom fick det en förträfflig återspegling i den figur som framställdes.

Per gavs väl och bör få sin mention. Det levnadsfriska hos den ofördärvade drängen kom emellertid på vissa punkter att för mycket skymmas undan av det grubblande och reflekterande inom honom, som egenteligen inte hör hemma i stycket. En bagatellanmärkning må tillåtas: dräkten var för fin, man gräver inte diken i de otadliga skor och den nobla dress vi fingo se honom bära. — Lotta var nog så bra: söt och småtrevlig . . . — Mor Elin framställdes närpå på pricken, men undvikas bör att vara för vårdad och distinkt i sitt uttal — det är vardagssvenska som i en dylik bit skall komma ifråga. — Om klockaren har jag att säga, att han avgjort och utan disputation var för mycket sprattelgubbe; en byklockare är i alla fall en värdig och betydande person och man kan därför inte komma ifrån att