M I N N E S R U N O R

J. J. HULDÉN

J. J. Huldén var en son av det svenska Österbotten, kände väl till sitt hemlandskap, dess kulturhistoria och liv i nuet, och genom sitt författarskap har han visat oss vägen till sitt Österbotten, lärt oss bättre förstå dess säregna kulturmiljö och österbottniskt kynne. J J. Huldéns Österbottnisk lustresa (1941) har formen av ett fortlöpande samtal mellan byggmästaren Simon Broända och hans son Anders Benjamin, som färdas omkring i Österbotten — Broändas hembygd — och vad de ser på resan inspirerar Broända, författarens språkrör, till underhållande och lärorika kommentarer.

De två, far och son, kommer också till Munsala. Det blir en ny givande föreläsning. ”Vad munsalabon själv vidkommer”, säger Broända, ”finns det material i honom både till ett intellektuellt överskikt och ett missnöjt proletariat i förstäderna. Han läser mycket, fattar lätt och är känslig för alla vindar som blåser genom tiden.”Munsalabons andliga livaktighet ”har sammanhang med stengrunden i hans magra åkrar och i hans egen själsliga struktur.” Anders Benjamin; ”Det lär finnas många tidningsskrivare i Munsala.” Fadern: ”Jo, se här växer de vilt. Men de saknar vanligen betydelse, för de strider hellre som friskyttar än som disciplinerade soldater.” Och han nämner några namn: Anders Svedberg, som gav innehåll och liv åt de första svenskspråkiga allmogetidningarna Folkvännen och Österbotten, hans systerson J. Alfr. Strandberg, som utgav allmogetidningen Vasa Posten, Svedbergs sonson Arvid Stenberg, som redigerade den första svenskspråkiga socialistiska tidningen efter frihetskriget, och Neger i Vasabladet eller Einar Hagman.

Till dessa tidningsskrivare från Munsala, till detta intellektuella överskikt, som skämtsamt brukar kallas ”Munsalaadeln”, hörde också Johan Jakob Huldén. Genom blodsband på mödernet var han befryndad med Anders Svedberg, Huldéns mor Helena Storsved var en systerdotter till denne. Johan Jakob föddes den 14 april 1880. Han var den äldste i en skara begåvade bröder, som växte upp i bonden och häradsdomaren Nils Jaakkolas hem på Nörråkers. Den brådmogne och klipske pojken, den andligt vakne ynglingen har fått sitt porträtt i utvecklingsromanen Janne Stubb söker en väg (1938), J. J. Huldéns enda egentliga skönlitterära arbete. Här anges också tidsatmosfären: ”Tidsbestämd låg hans barndom i vågdalen mellan de religiösa väckelserörelserna och den nya upplysningstid, för vilken folkskolan var ett vittljudande språkrör.”

J. J. Huldén gick den lärda vägen. Man undrade om gossen skulle bli präst eller jurist. Han blev intetdera, fastän han säkert hade anlag i vardera riktningen. Han blev i stället humanist, läroverkslärare och mer än det. Han blev lektor, emedan — skämtade han en gång — ”man måste vara något och i ett civiliserat land får man inte vara lösdrivare.”

År 1901 blev J. J. Huldén student från Vasa svenska lyceum, fyra år senare filosofiekandidat med huvudvitsord i nordisk historia och nordiska språk och cum laude i konsthistoria. Så följde rörliga år, utländska resor, konsthistoriska studier, många ombyten av hem och vistelseort.

Stationerna på den pedagogiska banan var Vörå — han grundade folkhögskolan där — Borgå, Kuopio, Tavastehus, Vasa, St Petersburg, Finns, Kotka, slutligen Åbo. Den ryska revolutionen tvingade J. J. Huldén att bryta upp från St Petersburg 1918; han hade där varit direktor för St Katarina svenska församlingars kyrkoskolor. Efter ett mellanspel inom resefrämjandet — han var byråchef på Turistbyrån Finlandia 1918—19 — kom han till Kotka svenska samskola och skötte även rektorsbefattningen. År 1922 flyttade han till Åbo, utnämnd till äldre lektor vid Åbo svenska klassiska lyceum — ”Finlands skola”. Åbo blev hemstaden för återstoden av hans liv. Han var även lärare i svenska vid Handelshögskolan vid Åbo akademi 1927—45 och en tid vid akademins kemisktekniska fakultet. Han var en skicklig, medryckande och framgångsrik modersmålslärare.

J. J. Huldén hade en alltför expansiv och utåtriktad natur för att nöja sig med ett enda kall, ett borgerligt, i lektioner inrutat yrke. Kateder och klasser var inte nog. Hans obändiga temperament sökte sig utlopp i skrivande, skriftställeri. Han blev en pennans man, en pennans mästare. Han hade skrivlust i blodet, blod i stilen. Som journalist framträdde han på allvar under Kotkaåren, när han vid sidan av 37 veckotimmar i samskolan redigerade stadens svenska tidning. Man lärde känna en ny signatur i vår press, Läktar-Jakob. Det var en frimodig sanningssägare, en stridande friskytt. Den politiska kåsören hade sin egen mening, och inte sällan väckte hans självständiga åsikter förargelse och polemik. Under åren 1922—25 skrev Läktar-Jakob i Helsingfors-tidningen Nya Tidningen, därefter en tid i Vasa Posten. Ett angrepp på polismästare Honkanen i Helsingfors under förbudstiden ledde till att Läktar-Jakob måste lämna sitt medarbetarskap i Nya Tidningen; det blev också tidningens död. Som hembygdsarv förde J. J. Huldén med sig söderut ”en god portion av den devisfria och svårdefinierade radikalism, som plägar kallas Munsalafrisinnet”. Det var kanske inte alltid lätt för honom att stå rycken, när tidens vindar blåste över det arma fosterlandet, som han älskade med patriotens hjärta.

Från den aktuella samhällsdebatten övergick J.  J. Huldén småningom till belysningen av gestalter och skeenden i kulturhistorien och till reportage om resor hemma och i Norden. Kring år 1930 kom J. J. Huldén, nu en 50 års man, att inrikta sig på ett mera krävande författarskap. En av hans specialiteter var det psykologiska personporträttet mot bakgrund av bestämd kulturmiljö. På uppdrag av Svenska folkpartiets centralstyrelse författade han boken om Anders Svedberg (1852—1889), sockenskolmästaren, som blev en av Österbottens andliga ledare och en inflytelserik lantdagsman. Boken utkom till Svedbergs 100-årsdag 1952.

Två år senare följde Österbottningar i vardagsdräkt. Den inledande uppsatsen ”Husbönderna på Norrbacka” är en utomordentlig novellistisk skildring av J. J. Huldéns egen hemgård och släkt i fyra generationer, en arbetets höga visa. I samma verk ingår vidare porträtt av lantdagsmannen och talmannen Carl Johan Slotte, av Matti Ingman från Vörå, som var Åbo akademis bokdonator, och dennes broder Mårten, av Ada Hongell i Gamlakarleby och av den store samlaren och museiskaparen, professor Karl Hedman i Vasa.

Två av J. J. Huldéns biografiska böcker är förankrade i åboländsk miljö. På uppdrag av Amos Anderson skildrade han i minnesteckningen Kring Sagalund (1940) Adéle Weman och Nils Oskar Jansson, två banbrytare i åboländskt bildningsarbete. År 1955 utkom levnadsteckningen Severin Johansson — timmermanssonen från Dalsbruk, som blev matematiker och rektor för Åbo akademi, den kraftfulle konsolideraren av Akademiens ställning under en brydsam början, ”en Napoleon vid Aura ås stillastående vatten”. Det är ett stilistiskt lysande ”amatörporträtt”, men även en känsloladdad frihandsteckning, där ljus och skuggor faller ojämnt. Boken slog ned som en bomb i den akademiska miljön i Åbo och framkallade häftiga tidningspolemiker. I ett av sina genmälen röjde J. J. Huldén något av sitt eget väsen med dess lidelse, dess fantasistyrka: ”När jag, efter sex års samvetsgrann förberedelse, med konstnärlig ambition (orden här kursiverade), skriver en bok, då — — —”

J. J. Huldén var en rättfram, lärd och originell man med mångsidiga intressen, en bildningsentusiast med entusiasm för andra bildningsentusiaster. Som sina särintressen har han uppgett ”numismatik, nordiska kyrkor och färdvägar”. På äldre dagar sysslade han mycket med medaljkonsten. Han ombesörjde präglingen av omkring 50 minnespenningar i Finland och i Sverige, och han ägde den största privata Fennicasamlingen av medaljer i vårt land. Senaste vår präglades en medalj över honom själv.

Som publicist verkade han in i det sista. Han avled den 31 juli i år i Jakobstad.

Om J. J. Huldéns böcker har en gång Neger sagt att de har ”samma blandning av honung och galla som kåsören Läktar-Jakobs satiriska spånor.” J. J. Huldén var en ypperlig stilist, en av våra främsta finlandssvenska stilkonstnärer. Han förstod sig på poängen och snärten, kvickheten och sarkasmen, den ofta en smula gäckande och tvetydiga formuleringen. Hans språk har must och färg, är en svenska med stålets smidighet och glans. Hans stil förenar kärvhet och elegans. Det bästa av hans publicistik — hans kåserier, essäer och artiklar — borde räddas från glömskan i gulnande tidningsblad, bevaras i bokurval för eftervärld och nya läsare.