M I N N E S R U N O R

Vilhelm Nyby

Redaktören Vilhelm Nyby avled efter en lång tids sjukdom den 5 maj 2001. Han föddes i en jordbrukarfamilj i Vexala i Munsala den 26 december 1919. Sina sista decennier tillbringade han i Nykarleby. Som ung började han skriva, främst dikter. Han hade en medfödd känsla för versfötter och rim, skrev han en sonett följde han den klassiska italienska sonettens uppbyggnad. Hans dikter gavs, på grund av en lika medfödd blygsamhet, sällan offentlighet, utom de gånger det handlade om beställningsverk. En av höjdpunkterna i hans liv var när han fick läsa sina dikter i Helsingfors universitets solennitetssal. Många av hans dikter skrevs av och lästes flitigt av unga på 1940- och 1950-talen.

Vilhelm Nybys väg till journalistiken var lång; den började med korrekturläsning på Jakobstads Tidning, men dragningen till jorden var stark och han skaffade sig ett jordbruk i hembyn Vexala, där han vid sidan av den dagliga bondegärningen skrev notiser till flera dagstidningar.

Som ung sökte Vilhelm Nyby sig till Kock- och stewardskolan i Helsingfors, men på grund av kriget fullföljde han inte utbildningen. Sina bästa ungdomsår tillbringade han vid fronten. Även om han såg freden, som det högsta, tvekade han inte när kallelsen till krigstjänst kom. Bakom valet av utbildning låg en dröm om de fria haven och den stora världen, som han gärna skulle ha skildrat i rapporter till de finlandssvenska tidningarna.

Redaktör för tidningen Österbottniska Posten blev han 1955. På denna post kvarstod han till 1962, då han blev en av Hufvudstadsbladets lokalredaktörer i Österbotten. Han redigerade Österbottniska Posten i samma liberala anda, om än inte så aggressivt, som sin i tiden så namnkunnige företrädare Anders Svedberg, också han Munsalabo. Som korrespondent till Hbl fick Vilhelm Nyby en större läsekrets; viktigt för honom var att skildra skeendet i Österbotten så som han såg det. Han byggde broar mellan landskapen.

Vilhelm Nyby hade två stora intressen utöver att läsa och skriva; det var samhället och naturen. Han såg i politiken de stora möjligheterna att förändra och förbättra världen, men hans blygsamhet tillät inte –lika litet som hans journalistiska engagemang – att han aktiverade sig politiskt. Naturintresset var i hög grad samlat kring årstidsväxlingarna; i Vexala var det koncentrerat till jordbruket, i Nykarleby var det särskilt under pensionärsåren älven och Topeliiparken, som bägge på sitt sätt vittnade om livet och årstiderna.