M I N N E S R U N O R

ZACHARIAS SCHALIN

Den 21 september 1938 avled i Åbo förre seminariedirektorn fil. mag. och teol. kand. Zacharias Schalin i den höga åldern av 84 år. Han var en av vårt lands förgrundsmän på folkbildningsarbetets område. Vid sitt frånfälle var han dock icke mycket känd av den yngre lärargenerationen. Det var nämligen 34 år, sedan han avgått från direktorstjänsten vid Nykarleby seminarium. De ännu levande äldre lärarna, de som dimitterats 1887—1904, ihågkomma honom med vördnad och tacksamhet för vad han betytt för deras utbildning. Hans insats för folkbildningen och på det kulturella området i övrigt var så betydande, att hans levnadssaga förtjänar bli känd även av det yngre släktet och av eftervärlden.

Zacharias Schalin föddes i Kaskö den 2 mars 1854, son till predikanten, sedermera prosten L. W. Schalin. Fadern hade tjänst i Kaskö till 1861 och därefter i Larsmo till sin död 1882. Sonen Zacharias hade således sina barndomsminnen både från Kaskö och Larsmo. Då modern var syster till skalden Z. Topelius, kom gossen även ofta att vistas hos sin mormor, doktorinnan Topelius på Kuddnäs. Han fick sålunda växa upp i omgivningar, där håg och sinne riktades till allt, som var gott och ädelt. Hans bok om Kuddnäs giver därom gott besked.

År 1870 blev han student från svenska normallyceum i Helsingfors. Även som studerande kom han under bästa inflytande. Han vistades ofta i Topelius' hem, åhörde hans föreläsningar och kom genom honom tidigt med i verksamhet för det fosterländska. Topelius var bl. a. ordförande i Finska fornminnesföreningen, och snart nog var Schalin en verksam medlem i denna. Vid dess sammanträde i sept. 1873 uppläste »Stud. Z. Schalin» en uppsats om »Fasta fornlämningar på Larsmo», vilken även trycktes i föreningens protokoll. Likaså inlämnade han vid samma tillfälle en samling bomärken från Larsmo. Schalin hade således redan denna tid gripit sig an med hembygdsforskning. Senare inlämnade han flera gånger fynd och uppteckningar, bl. a. en uppsats om »Folktro och plägseder i mellersta Österbotten», vilken österbottniska avdelningen prisbelönat. Också i Finlands svenska landsmålsförening var han verksam, bl. a. som dess sekreterare fyra år. Larsmomålet var ju hans andra modersmål. På detta framträdde han t. o. m. som poet. Visan om Kalle och Majliis och den episka dikten Hungru-Bjärji äro goda prov därpå. De publicerades 1873. Den förra har ofta blivit uppläst vid folkfester och även tonsatt. Endast 22 år gammal, avlade han 1876 filosofie kandidatexamen.

Schalin grep sig därefter an med teologiska studier. Läsåret 1877—78 tjänstgjorde han i två skolor i Helsingfors. Följande år studerade han i Tyskland. Där var han i Tübingen i tillfälle att åhöra den gamle professorn J. T. Beck, talesmannen för den bibliska teologin. Schalin torde redan av sina lärare, rektor Alfred Kihlman och prof. Gustaf Johansson, ha vunnits för denna riktning. Nu blev han självfallet ytterligare befäst i den. Året därpå är han åter i tjänat i en skola i Helsingfors. Under höstterminen samma år (1880) auskulterade han vid svenska normallyceum och avlade lärarprov i religion, svenska och gymnastik. Därmed hade han vägen öppen till ordinarie lärartjänst i läroverk. Men först ville han nå sitt mål med de teologiska studierna. År 1884 avlade han teologie kandidatexamen och lät prästviga sig. Under dessa studier hade han stannat vid ett specialområde, den gammaltestamentliga exegeitiken. Han fördjupade sig i bibelns uppgifter om Israels barn i Egypten och uttåget därifrån samt den vetenskapliga forskningen därom. För denna forskning gjorde han ett par nya studiebesök i Tyskland och skrev (på tyska) en avhandling över ämnet.

Under tiden hade Schalin även dragits till folkbildningsarbetet och trätt i dess tjänst. Det rådde ju den tiden en stark fosterländsk stämning i vårt land för denna sak. Han började som religionslärare i Jyväskylä seminarium 1885—86 och erhöll transport till Ekenäs seminarium som lektor i religion och svenska, men kom ej att tillträda denna tjänst. På uppmaning av överinspektör Uno Cygnaeus ansökte han samma år den lediga direktorstjänsten vid Nykarleby seminarium och blev utnämnd. Därmed hade detta läroverk fått en ny kraft, som ägde mångsidig utbildning, och en direktor, som, så vitt man vet, åtnjöt gott förtroende hos landets styrelse, vilket denna tid var av största vikt, då seminariets existens var hotad. För folkskolsaken var det även av vikt, att en framstående prästman då var i spetsen för utbildningen av lärarna. Ännu på 1880-talet var man både bland allmogen och en del präster rädd för folkskolan. Den befarades leda ifrån och icke till kyrkan. Direktor Schalins namn var ägnat att skingra denna villfarelse.

Uno Cygnaeus betecknade Nykarleby seminarium som »ett sjunkande skepp», när han anhöll, att Schalin skulle »övertaga kommandot». Schalin beslöt, i förtröstan på den Högstes ledning, våga försöket. Elevantalet var nämligen då i så starkt sjunkande, att fråga uppstått om skolans indragning. Under läsåret 1886—87 var det endast 37, därav i första klassen till en början endast tre. Våren 1889 hade antalet hopsmultit till 25. Då måste man föreslå minskning av vissa utgifter för att rädda seminariet och invänta bättre tider. Sådana inträdde småningom. Efter tio år hade elevantalet blivit så stort, att alla inskränkningar och förbehåll fingo förfalla.

Direktor Schalin drog försorg om att seminariets omgivning kultiverades mer och mer. Redan 1886 lät han inrätta en plantskola för uppdragning av plantor, buskar och telningar samt fruktträd. Inhemska vilda blommor och örter planterades efter Linnés system i ett blomsterland, där eleverna på höstarna under ledning av läraren i botanik hade lättare att lära känna landets flora. År 1892 utverkade direktorn tillstånd av Nykarleby stad att på ett 3 hektar stort område västerom seminarieplanen inrätta en skogspark, som även kom till stånd och blev en intressant idyll iför sig. Besökaren, som en sommardag rör sig genom seminarieområdet, fäster sig i synnerhet vid den stora rikedomen av träd och planteringar av olika slag. De äro till en god del frukter av direktor Schalins omtanke.

Det väsentligaste var dock den dagliga gärningen i skolan. Direktor Schalin handhade undervisningen i kristendomskunskap, kyrkohistoria och psykologi, de sista åren även i trädgårdsskötsel. Lektionerna i dessa ämnen fingo sin prägel av de omfattande och grundliga studier han idkat. Det blev nya intressanta synpunkter på ämnet. I synnerhet kursen i gamla testamentet blev en djupplöjning i fråga om berättelsernas innehåll samt Palestinas och Sinaihalvöns geografi. »Han var en hänförd och intresserad lärare i kristendom», skrev en av hans elever efter hans bortgång. »Det var hans speciella konst att i de bibliska berättelserna inväva målande historiska detaljer och miljöskildringar. Han förde sina elever under andaktsfull stämning in i andens rika värld. Långsamt och dröjande började han sina lektioner, men alltefter som timmen framskred, blev det större bredd och djup och fart på skildringen. Och vid slutet var det oftast svårt att avbryta. Det fanns så mycket att tolka och berätta». »Hans personliga böjelse för reflexioner», yttrar en annan f. d. elev, »ägnade att utreda psykologiska problem, kom honom väl till pass vid undervisningen i detta ämne». I tolv år undervisade han däri utan lärobok. Det fanns då ingen lämplig sådan. Han berättade, att då han (1891) var på besök hos en seminarierektor — det torde ha varit Arcadius i Växjö — hade man så mycket att prata om, att frågan om böcker i psykologi glömdes. Rektorn kom springande efter honom och sporde, om man i Finland hade någon lärobok i det ämnet. Man saknade en sådan även i Sverige. Det blev nej. När prof. Rein 1898 utgivit en sådan bok, togs den genast i bruk i Nykarleby.

Varje söndag åt direktorn middag med internerna på kosthållet. Före måltiden förekom en andaktsstund. Vanligen läste han någon av ärkebiskop Johanssons predikningar. Schalin kände, som nämnt, andlig frändskap med honom. De omfattade båda den bibliska teologin. Han värderade därför högt biskopens förklaringar. På hösten 1898 bildades i Nykarleby en kristlig förening av unga män, i vilken direktorn började taga verksam del vid möten och fester. Impulsen därtill erhölls genom besök av dr Gh. Phildius från Genève, som i seminariet höll föredrag på tyska om denna organisation. Det tolkades till svenska av direktorn. I seminariet anordnades f. ö. fester och föredrag på någon märkesdag. Dessa blevo för seminaristerna väckande och bildande stunder. I direktorsvåningen hade han varje år bjudning eller soaré för eleverna och medlärarna. Han begagnade då ibland tillfället att rikta uppmärksamheten på någon god bok, ur vilken han läste partier, exempelvis »Hundrade minnen från Österbotten», något av Topelius eller annat. På höstarna, medan vackert väder rådde, företogs utfärd av lärare och elever till skärgården. En sådan utfärd 1895 ledde till att seminaristerna började med fester och lotterier hopbringa medel för att återköpa Topelius' förra sommarstuga, som flyttats till Bonäs. Redan följande höst hade de den flyttad tillbaka till sin förra plats på Alörn. Vid utfärderna till Alörn fanns mycket att erinra om från borgerskapets sommarliv här förr och om Topelii vistelse på ön, som allt var i direktorns »trogna minne gömt». Erinringarna ökade intresset för ställena. Det var en vink för de blivande lärarna, huru hembygdsminnena böra levandegöras.

Direktor Schalin var en human natur. Han ville hellre förlåta än döma. Nåd fick ofta gå för rätt. Kanske ansåg han, att ungdomen oftare felar av tanklöst oförstånd än av ondska. Hans läroverk förlorade ej därpå, han själv icke heller. Han kände sig icke sårad av motsägelse, även då han var den sakkunnige och hade rätt. »Det är något bevänt med en, som försvarar sin åsikt; med en viljelös är det hopplöst», yttrade han en gång. Hans elever minnas därför honom som en rättrådig, god och förståelsefull lärare och som en varmhjärtad, helgjuten människa och personlighet.

Schalin avgick 1904 från direktorstjänsten. Han fortfor dock ännu därefter att ägna sig åt skolan, dels såsom lärare i Åbo, dels såsom folkskolinspektor i Björneborg och Åbo. Han verkade som skolman icke mindre än 45 års tid. Som folkskolinspektor sökte han bl. a. vid stadsinspektorernas möte 1909 med ett väl motiverat referat få till stånd samgående mellan barnträdgårdarna och städernas folkskolor och 1911 talade han för bättre organisering av distriktsskolrådens verksamhet i städerna, under väntan på en läropliktslag.

Z. Schalin talade även genom det skrivna ordet: till barn med flera barnböcker i Topelii anda; till äldre med berättelser ur livet med religiös grundton och med några predikningar samt till arbetare på folkskolans område med historiska uppsatser rörande barnskolan, folkskolan och seminarium. Med stort intresse ägnade han sig även åt uppteckning av minnen från hembygden, främst rörande skalderna Runeberg och Topelius samt åt släktforskning. All denna skriftställarverksamhet skulle förtjäna sin särskilda uppmärksamhet, men kan här blott antydas.

Lärare, sådana som direktor Schalin, ha ej avslutat sin fostrargärning i och med att de avlägsnat sig från lärosalen. De fortfara att i lärjungarnas hågkomst påminna om de sanningar de uttalade, det föredöme de gåvo, de grundsatser de följde, de gärningar de utförde. Dock bleknar minnet med tiden. Minnesteckningen behöver komma till hjälp. Då fortfara de förra lärarna länge att ha något att säga. Kanske får denna teckning i någon mån tjäna detta syfte.