Baksidestext

En enskild människa kan göra stor skillnad för väldigt många. Det visar de 14 eldsjälar som i För att jag bryr mig berättar om sitt engagemang. Hur många människors och djurs liv de tillsammans räddat, och hur många individers tillvaro de förbättrat, är omöjligt att räkna ut. Författaren Anne Manner och fotografen Martina Uthardt bjuder in läsaren i den varma, positiva gemenskap som frodas bland goda tankar och handlingar. Boken genomsyras av äkta omsorg om människor, djur och hela det jordklot vi alla delar. Den visar vad som händer när människan trotsar egoismen och den hårda världen, och istället bryr sig om andra.

Gurli Sund

- Frälsningsarmén i Nykarleby

Precis när jag klär på mig kappan ringer telefonen.

- Nu har jag faktiskt ingen mat att ge mina barn, erkänner kvinnan efter att ha presenterat sig och i försiktiga ordalag berättat om sina bekymmer.

Jag lyssnar, som jag gjort så många gånger förut och till så många andra människor, och får hela situationen förklarad för mig. Kvinnan är en av många småbarnsföräldrar som behöver hjälp.

Och naturligtvis får hon det. Vi kommer överens om en tid när hon får hämta ett matpaket – en tid då jag vet att ingen annan finns på plats. Dessutom donerade någon hela och rena barnkläder igår. De kommer väl till pass nu.

Jag sänder en varm tanke till alla givmilda människor. Alla hjälper till att måna om de som har det knappt. Dagligen hämtar människor begagnade kläder till kårens utrymmen. Jag sorterar och ringer sedan upp de som behöver kläder. Vi bokar en tid när de får komma och välja. Det är mycket uppskattat hos barnfamiljerna, ska jag säga. Barn växer fort och barnkläder är allt annat än billiga.

Så fort jag börjar förbereda mig inför det hastigt påkomna mötet ringer kårens telefon. Jag får veta att en mycket ensam kvinna längtar efter besök, några ord ur Bibeln och kanske en sång eller två.

Så här kan många av mina dagar börja. Nödställda ringer både hem till mig och till kårens telefon. Det är som det ska vara. Min, liksom hela Frälsningsarméns uppgift är att förkunna evangelium och möta mänskliga behov utan åtskillnad. I den andan föddes jag och i den lever jag mitt liv.

Jag håller ett fotografi i min hand. Jag ser mig själv sitta längst framme och bland de vuxna på fotot finns mina föräldrar. Året är 1932 när vi förevigas på bild. Vi, det är Frälsningsarmén i Nykarleby, där båda mina föräldrar är aktiva.

Jag är sex år och omgiven av en varm medmänsklighet som inte utesluter någon, men som inte heller tränger sig på. Den är lika naturlig som självklar i allt från vår söndagsskola och scoutkår till det sociala arbetet och andakterna. Jag är ett tryggt barn, och det enda jag längtar efter där framför kameran är min sjuårsdag – dagen då jag får klä mig i uniform och spela gitarr offentligt. Hemma spelar jag redan, med min musikaliska pappa som vägledare.

Det är många som ansluter sig till Frälsningsarmén den här tiden och vi fyra syskon har gott om kamrater i kåren. Vi åker på utflykter och får uppleva lägerliv, och ju äldre vi blir, desto mer får vi lära oss om de vuxnas arbete. Som 14-åring leder jag söndagsskolan och ett par år senare scoutverksamheten. Mina syskon är med fram tills de gått skriftskolan – utom min äldsta bror som varken hinner gå skriftskolan eller välja livsgärning. Han dör vid tolv års ålder.

Jag, minstingen i familjen, stannar i kåren. Förklaringen är enkel: jag saknar ingenting.

1940-talet lider mot sitt slut när jag reser till Helsingfors för att utbilda mig till frälsningsofficer. Under nio månader studerar jag Bibeln och lär mig ännu mer än jag redan kan om socialt arbete. Som provlöjtnant arbetar jag inom fem olika kårer i södra Finland. Överallt finns samma pålitliga likabehandling av alla hjälpbehövande och samma glädje hos både hjälpare och hjälpta. Men trots allt är jag glad när jag får möjlighet att flytta närmare mina föräldrar igen. Jag är verksam i Jakobstad en tid. Men så drabbas både mamma och pappa av sjukdom på ålderns höst, och de önskar att jag ska söka ett annat arbete som ger högre lön, så att jag kan hjälpa dem. Deras pensioner är blygsamma.

Naturligtvis tar jag hand om mina kära föräldrar. Och när deras tid rinner ut, återgår jag i Frälsningsarméns tjänst. Det är dags för mig att axla ett stort ansvar.

- Ja, jag lovar att ta hand om Nykarlebykåren och göra mitt allra bästa, svarar jag när den pensionerade överstelöjtnanten frågar mig.

- Nu har Gud hört min bön, säger han och överlämnar lättad och trygg omsorgen om kåren till mig.

Nu är det min tur att be samma bön. Jag är 86 år och väntar fortfarande på en efterträdare. Det är ont om svenskspråkiga officerare bland oss. Det är kanske inte så konstigt. Det finns bara två svenskspråkiga kårer i Finland; den här i Nykarleby och Tempelkåren i Helsingfors. Att någon av de svenskspråkiga soldaterna skulle välja officersbanan är ingen självklarhet.

Man får vara försiktig med att ge Gud alltför stora löften, men jag har ändå lovat att sköta om kåren så länge jag orkar. Och orkar gör jag fortfarande, trots att bypass-operationen tärde på krafterna.

Visst finns det stunder när jag känner mig rejält trött, och gånger när jag tycker att jag inte har någonting att säga som jag inte sagt förut. Men den tacksamhet mina medmänniskor visar ger mig energin tillbaka. Glädjeämnena har verkligen varit många genom åren. En episod, berättad av mormodern själv, dyker emellanåt upp i mina tankar och värmer fortfarande mitt hjärta. En pojke, vid det här tillfället i sjuårsåldern, gick alltid till sina morföräldrar efter skolan, eftersom föräldrarna arbetade. En dag i december såg mormor sin dotterson komma sättande mot huset med ovanligt stor brådska. Hon förstod att han hade något speciellt på hjärtat.

- Mommo, mommo, nu står änglarna vid julgrytan! hojtade han så fort han fått upp dörren.

Julgrytan är en mycket gammal tradition, lika nödvändig nu som första gången den ställdes fram runt om i världen. Trots lagstiftning och utvecklad socialvård har nöden blivit större. Speciellt ensamma, gamla människor har svårare att klara sig idag än tidigare. Bekymren hopar sig när pensionen ska räcka till sjukhusräkningar och mediciner, utöver hyran och den dyra maten. Socialen kan inte alltid hjälpa, men tack och lov samarbetar personalen gärna med oss. Tröskeln är också relativt låg för drabbade att ringa eller skriva till Frälsningsarmén.

Barnfamiljer hör också till dem som har det svårt i vårt samhälle, liksom missbrukare med eller utan familj. Vi har för små utrymmen för att kunna koka mat till hungriga, hemlösa medmänniskor, men vi samarbetar med andra församlingar i staden kring ett center som erbjuder varm mat till "pojkarna", som vi kallar missbrukarna.

Jag är ledsen över nöden, men glad över det förtroende de här människorna visar Frälsningsarmén. Visserligen ber de flesta om hjälp i försiktiga ordalag, men vi lyssnar – att lyssna är viktigast av allt – och när vi gjort det, skrider vi till aktion. Vi har tystnadsplikt, och allmänheten verkar veta att vi håller tyst. I en liten stad som Nykarleby krävs dessutom finkänslighet. Många vill inte visa att de får hjälp, och vi ser till att varje mottagare bokas in enskilt, så att besöket inte kolliderar med någon annans. Förmodligen är det en av orsakerna till det förtroende vi får.

Det faktum att Frälsningsarmén är känd, såväl lokalt som internationellt, förklarar naturligtvis också att den breda allmänheten lättare vänder sig till oss. Jag ler när jag tänker på hur likadana berättelser jag hört från en mängd olika länder. Verksamheten, människomötena, värmen och medmänskligheten ser likadan ut i min lilla hemstad som på olika orter i exempelvis Australien. Det är inte konstigt. Frälsningsarmén är en internationell rörelse. Budskapet har sin grund i Bibeln, och vår tjänst har kärleken till Gud som källa. Överallt där vi finns hjälper vi behövande materiellt tillsammans med ett gott ord ur evangeliet.

Däremot förväntar vi oss inte att någon ska känna sig tvingad att ansluta sig till kåren eller ens omfatta tron. När jag önskar en människa Guds välsignelse, menar jag det av hela mitt hjärta – oberoende om människan hör till församlingen, är frikyrklig eller inte troende över huvud taget.

Jag får ofta samtal som vittnar om att både ordet och sången är mer än välkomna. Alla som hör av sig behöver inte materiell hjälp. En del längtar efter en stund med sällskap, bibelläsning och sång. Det är inte ovanligt att anhöriga ringer och berättar om en kär, gammal familjemedlem som skulle bli hjärtinnerligt glad över att få träffa oss. "Blott en dag" och "Tack min Gud för vad som varit" är flitigt önskade och redan vid första tonen kan vi räkna med att den eller de vi besöker sjunger med.

Själv varken spelar jag gitarr eller sjunger längre, men det finns andra inom kåren som gärna stämmer upp Frälsningsarméns medryckande sånger. Vår egen sånggrupp består av omkring 15 personer. Vi har till och med en egen pianist.

I sånggruppen är alla välkomna. Och gruppen sjunger riktigt bra, om jag får lov att skryta lite. Vi får ofta telefonsamtal från nejdens präster, som framför sörjandes önskan om sång och musik under en minnesstund. Och under de andakter vi håller livar sånggruppen upp åhörarna.

Ingen ska tro att det bara är mottagarna som är glada. En gång per år går Frälsningsarméns soldater runt i nejden med insamlingslistor. Lokalpressen brukar informera om att det är dags, och när vi knackar på möts vi ofta av förberedda donationer. Ja, inte bara det. Vi får oss många personliga berättelser till livs, och som vanligt lyssnar vi i både glädje och sorg. Det är oftast samma person som ansvarar för ett bestämt område. Det är alltså inte bara en välbekant uniform som dyker upp. Ansiktet ovanför den mörkblå kragen ler igenkännande, och den bekanta soldaten vill gärna veta om barnbarnet som skulle födas den här tiden ifjol blev en flicka eller pojke och hur det lilla livet mår.

För tillfället är jag lite trött men väldigt glad efter gårdagens utflykt. Vår kår ordnade en bussresa för ortens äldre – till Härmä – med program, mat och dryck. Långtifrån alla äger en bil, så många tog chansen att i trevligt sällskap ta sig ut.

Jag kan lugnt säga att jag sällan är ledig. Det finns gott om veckor med program varje dag. Barn- och ungdomsarbetet, söndagsskolan, hemförbundet, det sociala arbetet och alla andakter kräver sitt. Vi håller andakter i våra egna utrymmen, på sjukhus och boenden. Vi möter krigs- och andra invalider, människor med olika sjukdomar och äldre med olika behov av vård. För en tid sedan besökte kåren ett äldreboende. Emot mig kom en kvinna, som enligt omgivningen är svårt dement.

- Känner du mig? frågade jag.

- Joo-o, du är Gurli från Frälsningsarmén, svarade hon utan tvekan där hon stödde sig mot rollatorn.

Också denna gång kom jag för att ge glädje och välsignelse, men när jag går hem känner jag att jag är den som fått allra mest.

Lika givande är det att överräcka vår tidning Krigsropet. Jag gör det personligen till en stadig skara läsare, som uttryckligen vill träffa mig och som alltid visar samma glädje när jag kommer.

Människomöten av alla de slag upptar alltså det mesta av min tid, men samtidigt får jag inte glömma att skaffa pengar till kårens egna utgifter. Vi använder nämligen ingenting av donationerna till sådant. Nej, hyror, telefon och andra räkningar finansierar vi med hjälp av fyra basarer om året: jul- och majbasar, skördefest och en sommarmarknad, som välkomnar nejdens alla föreningar att delta. Skulle vi inte få in tillräckligt under de fyra evenemangen, får jag sända räkningar till huvudkontoret i Helsingfors. Men det har jag aldrig behövt göra. De månatliga rapporter jag enligt reglerna sänder, visar att den egna ekonomin är under kontroll och att hjälpverksamheten är livlig.

Sommarens marknad står just nu för dörren och borden i kårens lokal är välfyllda av sådant som systrarna i hemförbundet stickat, virkat och skaffat. Här finns också lotterivinster från lokala företag. Systrarna är inte ensamma om att hjälpa till. Det behövs gemensamma krafter för att få det hela att fungera på bästa vis.

Än så länge fungerar det gemensamma arbetet. Men hur framtiden ser ut vet jag inte. Många yngre deltar gärna i andakter och annat, men de kommer helst till färdigdukat bord. Samtidigt vet jag att nöden inte minskar. Världen har hårdnat och verkar fortsätta i samma anda. Vi borde värna mer om varandra, inte mindre.

Framåt vi gå, framåt vi gå
Runt jorden en enig skara
Välsigna Gud vår frälsningshär
Och hjälp oss trogna vara

Så sjöng vi i söndagsskolan när jag var barn. Jag har gett Gud löftet att stå min 115 år gamla kår trogen till min död. Jag ber att han ska sända en efterträdare, men jag klagar inte medan jag väntar. Jag fortsätter att arbeta som frivillig och gläder mig åt allt jag fått som värmer mitt hjärta.

Jag skulle inte för någonting vilja byta liv.

Jag är lycklig.

"Också denna gång kom jag för att ge glädje och välsignelse, men när jag går hem känner jag att jag är den som fått mest."

Gurli Sund