M I N N E S R U N O R

F. W. SUNDWALL.

En av förgrundsgestalterna i vår svenska folkundervisnings historia är borta. Tidigt på söndagsmorgonen den 7 april insomnade i den eviga vilan förra seminariedirektorn Fredrik Wilhelm Sundwall vid 85 års ålder.

Djupa fåror har han plöjt i vår skolas och kyrkas arbetsfält. Ty hans livsgärning formade sig till en i många avseenden fruktbringande, för hela landet betydande kulturgärning. Direktor Sundwall föddes i Helsingfors år 1843. Föräldrar: teologieprofessor Johan Mathias Sundwall och Johanna Wilhelmina Aejmelaeus.

Från tidig ungdom hade F. W. Sundwall vigt sitt liv i sin Mästares tjänst. Byggd på denna fasta grund blev ock hans livsgärning så rikt välsignad.

Efter avlagd filosofiekandidatexamen verkade F. W. Sundwall först som lärare i religion i Helsingfors. Genom grundliga studier i hemlandet och studieresor till utlandet utbildade han sig för sin blivande livsgärning; utnämndes år 1873 till lektor i religion, pedagogik och psykologi vid Nykarleby seminarium, vars direktor han blev år 1881. Efter 13 års välsignelserikt arbete vid denna läroanstalt övertog han direktoratet vid Ekenäs seminarium. Långvarig blev tyvärr dock ej direktor Sundwalls verksamhet här. Rakryggad gick han under en hård och oro fylld tid sin bana fram. Då den ryska ofärdstiden inbröt över landet, blev direktor Sundwall på tillskyndan av Bobrikoff tvungen att lämna sin post vid Ekenäs seminarium på grund av sin fasta hållning under förtryckets dagar.

Han gick sin väg genom livet utan att söka människogunst med en varm religiositet, och därmed förenad rättrådighet; med en varm fosterlandskärlek och med klar förståelse för den svenska kulturens stora betydelse för vårt lands sunda utveckling.

Det inflytande han utövade på sina elever kan icke skattas nog högt. Där voro klara, djupa tankar, uttryckta i koncisa ord; där var värme och allvar i hans undervisning. Och genom allt vad han sade, lyste satsen som han så ofta anförde: ”Allting är relativt; Gud är absolut.”

Icke minst genom sin fasta, varmt religiösa personlighet utövade han ett djupgående inflytande på ungdomsskarorna. Hög värdighet, i förening med sann ödmjukhet inför den Högste var vårt intryck av vår vördade, älskade Direktor. Som andaktsstunder stå för vårt minne hans lektioner, präglade av de etiska sanningar, för vilka han gjort sig till tolk och vilka han, det sågo vi, själv i sitt liv förverkligade.

Vid Ekenäs seminarium, där vi haft förmånen att stå under hans ledning, har han höjt och vidgat vår livssyn, riktat vår tanke uppåt, mot eviga livsvärden, evighetsmål; han har stärkt vår håg att tjäna folk och land, om ock i undanskymd gärning vid svenska skolor på utskär och i ödemarksby.

I ungdomsår sändes vi ut till vårt arbete i svenska bygder med vår Direktors tänkespråk: ”Gudsfruktan är all vishets begynnelse.” Och hur ofta ha ej hans råd, hans lärdomar, hans föredöme varit vår tröst, vår ledstjärna i kampen mot livets nedbrytande makter. Hur mäktigt manande ljöd ej hans ord, då han en sista gång talade till sina samlade elever vid Ekenäs seminariums 50 års fest. Och vi minnas hans sista hälsning: ”Tag icke religionen bort från skolan.”

Men där var icke blott den överlägsna läraren, till vilken vi sågo upp som till ingen annan; där var ock den faderliga vännen. Uppmuntrande och trofast har hans vänskap följt oss. Med fullt förtroende ha vi i brydsamma situationer, i svårlösta frågor kunnat vända oss till vår kära gamla Direktor, vissa om att erhålla en välbetänkt anvisning, ett gediget uttalande, grundat på livslång erfarenhet och djupa insikter.

Överallt i Finlands svenska bygder hava direktor Sundwalls elever sökt förverkliga och efter förmåga sökt framröra hans lärdomar och livsgärning. Och i svenska skolor, där direktor Sundwalls elever nu verka, intager hans bild hedersplatsen på skrivbord eller vägg i lärarinnehemmen.

Som en kärkommen gåva mottogs direktor Sundwalls läroböcker till användning i skolorna. Mest känd är hans ”Biblisk historia för folkundervisningen”. Den utkom första gången år 1893 och har fått en för våra förhållanden sällsynt stor spridning. På finska har Sundwalls Bibliska historia utkommit i 58 upplagor; de flesta omfattande 20—25 tusen exemplar.

Att en man med F. W. Sundwalls läggning och förmåga också ägnade sitt intresse åt angelägenheter av allmän fosterländsk betydelse var naturligt. På flera håll togs det i anspråk.

Från år 1885 ända tills ständerlantdagarna upphörde deltog han i dessa; först som representant för Nykarleby och sedan för Ekenäs.

För oss, hans elever, föreföll hela läroverket tomt, då vår Direktors höga gestalt dessa lantdagsperioder där icke syntes.

Inom borgarståndet åtnjöt direktor Sundwall stort anseende på grund av sin fasta hållning, sin sakkännedom, särskilt i bildningsfrågor, samt sin lätthet att giva uttryck åt sina tankar. Att där bakom orden stod en man, det visste man. Han vek ej från rättrådig väg. Han stod för sin övertygelse, vunnen efter prövning inför sin Gud och sitt samvete.

F. W. Sundwall var medlem av alla kyrkomöten åren 1886—1918. Med intresse och sakkunskap deltog han i av dessa kyrkomöten tillsatta kommittéer och utskott, psalmbok, katekesen och kyrkohandboken. Han var ock medlem av den kommitté, som behandlat religionsfrihetsfrågan.

Det är klart att F. W. Sundwalls livsriktning ock skulle tangera och låta honom med värme omfatta det religiösa och filantropiska arbetet inom våra fria kyrkliga institutioner. Främst har Diakonissanstalten i honom haft en varm vän. Efter sin flyttning till Helsingfors 1903 blev han medlem av dess styrelse och var under många år dess ordförande. Han har varit medlem av Finska Missionssällskapets styrelse och under flera år ordförande i svenska K. F. U. M. sedan denna förening utbrutits ur den tvåspråkiga organisationen. — Mycket kunde och borde ännu sägas om direktor Sundwalls livsgärning. Men det är dock så, att alla, som stodo honom nära eller blott kommo i tillfällig beröring med honom, i första rummet minnas personligheten, som stod bakom livsverket och gav det dess resning. Vi bevara minnet av den höga gestalten, präglad av allvar och välvilja, av fasthet; typen av en kristen man, vars hela väsen vittnade om upphöjdheten i de livsmakter åt vilka han ägnat sitt arbete.

Direktor Sundwalls jordfästning, som förrättades i Diakonissanstaltens kyrka den 10 april blev en andakts och högtidsstund, då tacksamhet frambärs från de verksamhetsområden, åt vilka han ägnat sin långa, rikt välsignade arbetsdag.