†

Anders Svedberg.

ågkomsten dröjer gärna vid Anders Svedbergs sympatiska gestalt. Det har varit få människor i hans ställning förunnadt att utföra en så omfattande, så välsignelserik och i många afseenden betydande lifsgärning. Såsom folkskoleföreståndare, tidningsman  och skriftställare, kommunalman och folkrepresentant har han utmärkt, sig.

Anders Svedberg föddes i Munsala den 11 mars 1832. Hans fader var bonden  och kyrkvärden Johan Gabrielsson Storsved. Denne var en allmogeman, som genom själfstudium förvärfvat sig kunskaper, så att han kunde bistå sina socknemän vid bouppteckningar, arfskiften och vid andra dylika tillfällen. Den unge Anders, som af fadern fått undervisning i skrifning och räkning, begynte såsom16—17 års yngling vid förefallande behof biträda sin fader. Någon skolbildning erhöll han aldrig, och ända till sitt 24 år arbetade han som vanlig bonde.

ANDERS SVEDBERG.

Under lediga stunder sysselsatte han sig med läsning af böcker från sin faders rätt goda boksamling, som af sonen småningom ökades. Han fick snart äfven vana att behandla sitt modersmål på ett ledigt och felfritt sätt — någonting som är ovanligt bland allmogemän. År 1856 blef Anders Svedberg — detta namn tog han efter sin faders hemman Storsved — lärare vid kommunens nyinrättade ambulatoriska folkskola. Då denna upphörde, inrättade han på egen bekostnad en fast folkskola i Munsala; den första i Österbotten. Denna erhöll statsunderstöd och öppnades den 31 oktober 1862. Ledningen af denna skola handhade han till sin död, ehuru han under sina senare år hade värksamt biträde vid undervisningen af sina vid folkskollärareseminarium i Nykarleby utbildade söner.

Denna Svedbergs folkskola var en egendomlig inrättning. Den leddes visst, icke eller dagens nyaste pedagogiska grundsatser, men dess inflytande spordes öfver hela, svenska Österbotten. Eleverna voro ofta vuxna ynglingar, som så att säga studerade under Svedbergs ledning. De utgingo sedermera i bygderna såsom barnalärare, ja några blefvo folkskollärare med fast anställning och statslön, andra blefvo bönder och kommunalmän, affärsmän eller sjömän. Från sin vistelse »hos Svedbergs» bevara de angenäma minnen. Såsom ingen annan förstod han att lifva deras sinnen! Den som vid täflan skref den bästa, uppsatsen kunde få den tryckt i Svedbergs tidning. Och för räkning kunde han ingifva ett oerhördt intresse. Hans tidning innehöll äfven räkneproblem, och det gälde att försöka, hvem som snabbast och säkrast skulle kunna lösa, dem. Hos Svedberg kunde eleverna äfven erhålla kost och kvarter mot jämförelsevis ringa ersättning.

För skol- och tidningsmannavärksamhet bevarade Svedberg samma lifliga håg, oaktadt han under yngre år varmt slöt sig till den världsföraktande pietismen, som då allsmäktigt beherskade sinnena i Österbotten. Svedberg erhöll 1868 utan prof-förhör domkapitlets tillåtelse att predika, hvilket han äfven några gånger gjorde.

Om Svedberg genom sin skola utöfvade inflytande på en talrik skara unga män, så utöfvade han genom sina tidningar inflytande på en ännu större krets af allmoge. Hvem minnes icke ännu, huru man i österbottniska bondehem väntade på den vandrande postgubben, som i sin väska hämtade Barnvännen och Österbotten, huru pärta efter pärta brann ner, då man slukade de af Svedberg själf skrifna berättelserna eller öfversättningarna från norskan och danskan, huru tidningarna gingo från gård till gård tils de bokstafligen blefvo utnötta! Hvilken andlig väckelse, hvilken lust att få veta mer dessa tidningar gåfvo! Huru väl man förstod dem sedan! Andra tidningar innehöllo ju också nyheter och roliga berättelser, men det var såsom om dessa skulle varit skrifna för andra. Det som Barnvännen och Österbotten däremot innehöllo, det var als icke för hvem som hälst eller för den stora mängden — det var riktigt för en själf. Svedberg fick väl ej penningar för sin möda, ty prenumerationspriset betäkte ofta nätt och jämt tryckningskostnaderna, men han fick många, barns och ynglingars kärlek.

Vid 25 års ålder begynte Anders Svedberg sin tidningsmannavärksamhet genom en uppsats berörande folkskolefrågan i Helsingfors Tidningar. Den vakte uppmärksamhet. Svedberg inkallades 1861 till den komité, som hade att afgifva betänkande öfver Uno Cygnaei förslag till folkskoleväsendets ordnande. Under 1861—63 var Svedberg värksara medarbetare i Folkvännen, deltog under 1862—63 i redigeringen af Barnvännen och var under åren 1874—78 dess hufvudredaktör. Redigerade och skref till största delen folkbladet Österbotten under åren 1864—78. Senast utgaf han Österbottniska Posten. Jämte det han skötte egna tidningsföretag, lämnade han talrika om ock stundom mindre värdefulla bidrag till inhemska och en mängd utländska tidningar, såsom Hufvudstadsbladet, de i Sverge utkommande tidningarna Allmogebladet, Arbetarebladet, Förr och Nu, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Veckoblad för folkundervisningen, Norsk luthersk kirketidende, Svenska Tribunen i Amerika m. fl.

Såsom särskilda skrifter har Svedberg utgifvit: Kort ock lättfattlig underrättelse om svenska ords stafning (Vasa 1857, andra, uppl. 1870), folk- och barnböcker till befrämjande af kristlig vandel och nykterhet, Om nödbrödsämnen (Åbo 1868), som belönades med första priset af Åbo köpmannaförening, Lag och Rätt (Hfors 1875) samt en förtjänstfull af handling Om emigrationen i andra häftet af Svenska Folkskolans Vänners skrifter m. fl. — Det är en storartad författarevärksamhet. Och mycket af hvad han skref var både till form och innehåll af utmärkt beskaffenhet, men visserligen skulle hans författareära ej lidit något därpå, om en del af hans bref till Hufvudstadsbladet skulle stannat i bläckhornet. — Svedbergs stil var synnerligen ledig och klar, hans korrespondenser voro humoristiska, utan att dock förråda någon högre grad af kvickhet. T. o. m. i polemiken, där han under sina bästa dagar var rätt skarp och dräpande, bibehöll han städse sitt goda lynne. Mot sina vederdelomän inom prässen hyste han aldrig personlig afvoghet, och om dessa äfven efteråt kastade sneda blickar på honom, skämtade han gärna bort all trumpenhet.

Svedbergs omfattande kunskaper och hjälpsamhet gjorde honom till en medelpunkt för en stor del af svenska Österbottens andliga och kommunala lif. Med sin lagkunskap och sitt rediga framställningssätt blef han en anlitad sakförare. Intresset för lagfrågor, som stegrades genom hans deltagande i lagstiftningsarbetet vid landtdagarna, torde t. o. m. blifvit nog mycket förherskande under de senare åren af hans lif.

Under landtdagarna 1877—78, 1882 och 1888 representerade Svedberg Nykarleby domsaga. År 1885 föll han igenom, emedan han ansågs äga för fria åsikter i religiösa frågor, hvilket han visat, då han vid de föregående landtdagarna petitionerat om medborgerliga rättigheter m. m. för baptisterna. Han valdes dock till denna landtdag som representant för Närpes domsaga. Hvem kunde vara mera egnad för folkrepresentantkallet än den, som på sin ort vakt ett nytt andligt lif och sedan stått ledande och rådande i en vidsträckt allmogekrets! Han blef en folkrepresentant i ordets vackraste bemärkelse, blef genom sin frisinthet, sina insikter och sitt värdiga uppträdande en heder för sitt stånd och för sin hembygd.

Svedberg viste väl, huru uppburen han var. Och han kände sig stolt däröfver. Ja, det vet man ej. Han skulle ej varit människa, om han icke gjort det, men på hans yttre uppträdande, märkte man det ej. Lika anspråkslös, lika vänlig och tillmötesgående mot alla, lika skämtsam och munter bland förtroliga vänner förblef han till sin död. Hans fåfänga kunde man aldrig såra, hvilket bevisar att, om han hade någon, var den af mycket oskyldig art. Med sin penna och sin anspråkslösa skollärareställning var han nöjd, sökte ej häller skaffa sina barn någon högre samhällsställning, ehuru det als icke är ovanligt, att den österbottniske bonden sänder sin son till den lärda skolan.

Svedberg var en folkets man i ordets vackraste bemärkelse. Utan att smickra folkets passioner kämpade han med öfvertygelse och värme för dess framåtskridande och för dess rättigheter. För sin värksamhet erhöll han dock ej många nådevedermälen, men denna omständighet förringar sannerligen icke hans ära. — Uppmuntrad af sina söner, trädde han under sina sista lefnadsår ännu i ledet bland förkämparna för nykterheten.

Den 25 januari träffades Svedberg af hjärtslag, som plötsligt gjorde slut på hans lif. Det oväntade dödsbudskapet väkte deltagande i vida kretsar. Och under hedersbetygelser nedsänktes hans stoft till den ostörda hvilan. Gröna kransar från när och fjärran, som under den hvirflande vintersnön nedlades på Svedbergs graf, vittnade om, huru hans minne var kärt och äradt.