M I N N E S R U N O R

HUGO SVEDBERG

Midsommardagen 1949 avled folkskolläraren Hugo Svedberg i sin hembygd Munsala. Under en längre tid och särskilt under senaste läsår led Svedberg av en svårartad hjärtsjukdom, men han själv och hans närmaste kolleger hoppades dock att sommarledigheten och vistelsen i hembygden skulle ge honom nya krafter igen. Så gick det dock inte. Tyst och stilla klipptes hans livstråd av tidigt midsommardagens morgon.

Hugo Svedberg föddes år 1904 i Munsala. Han var sonson till den berömda skolmannen Anders Svedberg, han som grundade Storsved folkskola och var en av pionjärerna för vår folkskola. Också Hugo Svedbergs far liksom han själv utförde sin huvudsakliga lärargärning vid nämnda skola. I 82 år var namnet Svedberg knutet vid Storsved folkskola.

De två sista åren av sitt liv tjänstgjorde Hugo Svedberg vid Vallgårds svenska folkskola i Helsingfors.

Hugo Svedberg var den plikttrogna mannen i ledet, som utförde sin lärar- och fostrargärning utan stora låter och stora ord. Hans närmaste kolleger lade ofta märke till, hur han aldrig framhävde sig själv, utan i stället talade skämtsamt och öppet om mindre goda resultat i skolarbetet. Och dock veta vi att Svedberg mycket insiktsfullt, samvetsgrant och plikttroget arbetade i sin klass. Han hade personligt intresse för de flesta av skolans ämnen, men sannolikt stod sådana ämnen som historia och modersmål hans hjärta närmast. Svedbergs elever vittna om sin lärares förmåga att levandegöra historiska gestalter och kulturpersonligheter, hans sinne för humor och hans ärliga strävan att alltid vara rättvis.

I nära anslutning till sitt skolarbete intresserade sig Svedberg för historisk forskning, speciellt i hembygdens historia. I statsarkivet har han forskat och studerat Munsala och Nykarleby traktens historia från 16—1700-talet samt publicerat tidningsartiklar därom i Vasabladet och andra österbottniska tidningar. Utöver rent historiska episoder i hembygden har kyrkolivet, kyrkotukten, vidskepelsen, beskattningen och näringarna förr i världen varit föremål för hans särskilda intresse. Hugo Svedberg hade för avsikt att fortsätta detta forskningsarbete, men hans försvagade hälsa lade hinder i vägen.

I tidningsartiklar och på lärarmöten behandlade Svedberg även skolans aktuella problem. Han intresserade sig särskilt för teckningsundervisningen och arbetsskoleprinciperna. Även det föråldrade i vår religionsundervisning påtalade han.

Hugo Svedbergs historiska och sociala intressen förde honom också över till politiken, fastän hans finkänsliga sinne inte riktigt kunde finna sig till rätta i det politiska spelet. På 1930-talet skrev han artiklar i Arbetarbladet i olika sociala och kulturella spörsmål. Reformsträvandena inom skolan liksom ock nykterhets- och fredsfrågan hade i Hugo Svedberg en varmhjärtad förespråkare. När arbetarrörelsen efter kriget splittrades, hade han mycket svårt att finna något politiskt hemvist, som skulle ha kunnat tillfredsställa honom.

I sin hembygds sociala och kulturella liv tog Svedberg livligt del, inte gärna som ledare, men i stället som plikttrogen man i ledet. Musik och sång stod också hans hjärta nära. Med pigga och humoristiska verser hyllade han sina närmaste på deras bemärkelsedagar, men också det djupa allvaret kunde han tolka i korta och träffande verser vid någon väns död. Som sällskapsmänska var Svedberg öppen och slagfärdig, han älskade att smycka sina allvarliga tankar med frisk humor.