M I N N E S R U N O R

THURE SVEDLIN

Thure Svedlin, som vid 68 års ålder hastigt gick bort den 30 september 1959, tillhörde en generation som världshändelserna bragte till snabb mognad. Nätt och jämnt hade han tagit sin fil.kand och varit med om den minnesvärda magisterpromotionen 1914, då det första världskriget bröt ut. I en blink insåg han den chans som de omstörtande händelserna kunde medföra för Finland, och han inte bara insåg chansen utan visste också göra vad han förmådde för att den inte skulle lämnas outnyttjad. Utan tövan kastade han överbord sina redan ganska långt framskridna planer på en lärd bana, för vilken han hade haft de yppersta förutsättningar. Om man om mångens dådvilja kunde förmoda att den sprang fram ur lust för det djärva och äventyrliga, så gäller detta rakt inte för Thure Svedlin. Radikala beslut var honom inte främmande, men de dikterades alltid av klara överväganden. Hans drivfjäder var rätt och slätt viljan att uträtta något för frihetens sak, kosta vad det ville.

Den l februari 1915 gavs klarsignal från Berlin om Pfadfinder-kursen i Lockstedter Lager, och bara några veckor senare var Thure Svedlin redan på platsen och i full exercis. Efter en tids fältövningar kommenderades han därifrån för viktiga uppdrag i jägarrörelsens tjänst till Stockholm och Berlin. Under pseudonymen Sven Puke skrev han broschyren »Finland i krigstid», som ingick i den kända anklagelseskrift emot ryska styrelsemetoder som »Rysslands undertryckta folks förbund» utgav i Stockholm, New York och Berlin på hösten 1916. I maj 1917 tog han sig över till Finland, slank genom passkontrollen och kastade sig in i en verksamhet, som på ett år kom att rymma åtaganden och händelser av en nervpåfrestande mångfald som gränsar till det otroliga.

Han blev en av de ledande i den nystartade Svenska tidningen, där man öppet förklarade sitt program vara Finlands absoluta oberoende av Ryssland och hånfullt sparkade till den av politikerna omfattade gamla trollformeln om laglighetens återställande som mål nog. Redan samma år utsågs han till medlem av Svenska folkpartiets centralstyrelse, där han kvarstod i tolv år.

I det landsomfattande skyddskårsarbete, som forcerades efter höstens storstrejk med dess blodsoffer, fick han de svenska delarna av landet på sin lott och skrev samtidigt hårda och gisslande ord i den av honom och några meningsfränder utgivna broschyren »Hugget i ryggen» senhösten samma år. Jämte Sven Donner, som antog täcknamnet Koponen, förde han under sin gamla pseudonym Puke ett fantastiskt projekt i hamn, nämligen att uppe i Vindala under julferierna organisera en utbildningskurs för skyddskårsbefäl, omfattande ett par hundra studenter — en kurs som kan gälla som en föregångare till försvarsmaktens reservofficersskola. När Vindalaskolan upplöstes och en ny utbildningsskola i Vörå upprättades i januari 1918, var han så upptagen av att utfärda pass och instruktioner till de nya eleverna att han själv jämte sina närmaste medarbetare försummade sista tåglägenheten norrut. Men något avbrott i hans sjudande verksamhet innebar det inte. Vad han nu åtog sig var ingenting mindre än att organisera vapenanskaffningen för de i hemlighet uppsatta vita bataljonerna i huvudstaden och att söka få hela verksamhetens ekonomi ställd på rätt fot. De oförutsedda situationer och hotande intermezzon som »Svensson» eller »Strömberg med polisongerna», som han omväxlande kallades, gång på gång ställdes inför, hade fått hjärnan på vem annan som helst omskvalpad, men hans hjärna satt stadigt i sin huvudskål: sinnesnärvaron svek honom aldrig.

I olika skrifter har han lyft på förlåten till sina upplevelser under dessa händelsemättade år. Så i »Kamp och äventyr i det röda Finland» (andra delen 1918) och fyrtio år senare i en lång uppsats i festskriften »Vasa nation under femtio år». Saklighet, behärskning, osmyckat tal karakteriserar hans framställningssätt. Fraslöst som han utförde sin gärning brukade han också ordet. Detsamma kan också sägas om allt annat han kom att skriva, om det så var hans stort upplagda »Dalsbruks järnverk och brukspatroner» (1936) eller »Frihetskriget i översikt» (1938). Han var också med om att redigera och utge det stora, inte mindre än åtta volymer omfattande verket »Finlands frihetskrig, skildrat av deltagare» (1920—28).

Överblickar man Thure Svedlins liv kan man tycka att det delar sig i tvenne av varandra helt oberoende avsnitt: hans aktivistiska år och hans verksamhet som chef för Holger Schildts förlag från 1928 till hans död. Men närmare sett går det väsentliga trådar mellan de två verksamheterna. På den post som blev hans under hela hans återstående liv var erfarenheterna från hans aktivistiska verksamhet ingalunda överlopps. Man frågar sig i själva verket vilket företag krävde mer av sin man: bokutgivningen i de trånga förlagsförhållandena i det svenska Finland, där ett koppel av bekymmer och svårigheter ständigt ansätter utgivaren, eller den med begränsade medel och under utomordentliga risker genomförda vapenanskaffningen i det röda Helsingfors 1918. Båda företagen genomförde han med framgång och förutsättningarna härför var desamma: initiativrikedom, uthållighet, immunitet mot misströstan, djärvhet parad med realistisk blick för det möjliga, också för det omöjliga, mot vilket han alltid vände en liten ögonspringa, väl vetande att det till synes omöjliga bäst det är kan överraska med en positiv marginal.

Vad Thure Svedlin gjort för det finlandssvenska kulturlivet genom sina goda kontakter med våra författare, sitt spårsinne i fråga om nya förmågor, sitt säkra litterära omdöme, sin förmåga att välja medarbetare och inte minst genom sin goda hand med rikssvenska förläggare, som han förmått att i inte ringa utsträckning överta delupplagor av i Finland publicerade böcker, allt det kan här bara antydas men inte närmare utläggas.

Thure Svedlin var en varm och utgivande människa. Leda, köld och tvivellust var honom främmande. Han höll alltid fronten vänd mot vad i hans ögon tedde sig som steril intellektualism förenad med likgiltighet för andliga livsvärden. I det personliga umgänget utstrålade han trivsel — sällsynt hos en människa med sådan inre fasthet som han. Hans samtalston var mjuk och humorfylld, och hände det att man i någon brännande fråga hade en annan uppfattning än han, så behövde relationerna inte det minsta svalna för det. Han visste alltid hålla diskussionen på ett objektivt och upplysande plan. Som vän var han trofastheten själv.

Under åren 1918—20 var Thure Svedlin kurator för Vasa nation och utsågs 1946 till nationens hedersledamot. Han var och förblev österbottning. Om det skall sena studentgenerationer påminnas var gång de slår upp en volym ur hans rika boksamling av finlandssvenska författare i originalupplagor som införlivats som en enhet för sig med Universitetets humanistiska seminariebibliotek i Helsingfors. På insidan av pärmarna till dessa halvfranska band, gjorda med utsökt boklig konst av hans hustru Elin, möter ögat hans bokägarmärke. Det återger kyrktuppen i hans födelsestad, Nykarleby.