Zacharias Topelius.

(Af A. G.)

I går för 69 år sedan, den 14 Januari 1818, föddes en liten gosse hos doktor Topelius på Kuddnäs gård nära Ny Karleby. Den tiden funnos ännu dem som trodde sig kunna förutsäga kommande ting genom att gifva akt på stjernornas läge. Sålunda spådde en gammal trädgårdsmästare, som bodde i gården, att den lille nyfödde skulle få ett berömdt namn.

Gossen — Zacharias Topelius — uppväxte i ett godt hem, der uppfostran var på en gång öm och allvarlig. Osanning och olydnad straffades strängt; tidigt vandes barnen vid sjelfförsakelse, ordning och raskhet. De sprungo barfota om sommaren, ofta utan mössa och vantar om vintern. Genom små frivilliga uppoffringar lärdes de att sjelfförsakelse är grunden för all sann lycka. Ofta när den lille Zacharias full af ifver ville skynda till kälkbacken eller när han strax ville uppäta någonting godt som han erhållit, sade hans far: — tänk, om du skulle kunna låta bli att göra det der? Jag nekar dig icke, men försök om du kan öfvervimia dig sjelf! — Och det förunderliga var, att hvarje sådan liten seger gjorde det lättare att nästa gång vinna en dylik.

Vid 11 års ålder kom Zacharias till skolan i Uleåborg. I hans födelsebygd talade folket svenska, men i Uleåborg, som ligger i en finsk socken, begagnades finskan i flera familjer. Det var äfven samtalsspråket bland skolgossarne, ehuru undervisningsspråket der, såsom i alla Finlands skolor på den tiden, var svenska. Doktor Topelius älskade finska språket och var en bland de förste som begynte samla och uppteckna de gamla finska runosångerna ur folkets mun. Derför ville han att hans son skulle lära sig finska.

Skolans rektor var en vän till Zacharias' far och behandlade honom med välvilja, ehuru han för den skull icke sparade på “klobborna”, hvilka gossarne sjelfva måste fläta af björkris och som den tiden voro i flitigt bruk. Kamraterna misstänkte dock den stillsamme gossen för att vara rektors gunstling och trakterade honom med många hårda snöbollar och knytnäfsrapp för att “uppfostra” honom. Zacharias lärde sig snart att svara i samma stil och vann deras förtroende. Men mer än kamraternes lekar lockade honom besöken hos hans fastrar. Det var icke de rara plättarne hvarmed han trakterades som drog honom dit, utan romanerna på deras bokhyllor, ty de höllo lånebibliothek. Denna läsning som skänkte så mycket nöje, blef i längden skadlig för gossen och många års träget arbete och stor viljekraft fordrades, för att taga igen livad fastrarnas lånebibliothek kostat honom.

Redan före skoltiden hade hans far sagt “att en ordentlig karl bör lefva med pennan i handen.” Zacharias fick föra bok öfver sina små utgifter och skrifva dagbok. Men i skolan begynte han äfven författa berättelser, mest om krig och förunderliga äfventyr, på fyra eller åtta sidor i häften af minsta möjliga format. Deremellan lekte han krig på alla upptänkliga sätt. Om vintern med pappersdockor och kort, som voro uppstälda i golfspringorna och genomborrade hvarandra med gafflar som kastspjut; om sommaren med nässlorna i trädgården, och ju flera blemmor dessa gåfvo honom, desto stoltare var lian. Han hade uppvuxit vid sin moders visor och sagor, omfamnat asparne i trädgården och gifvit dem namn, klappat det hårda berget och frågat det om skatten i dess innandöme. När han blef litet äldre, satt han gerna vid stranden af den mäktiga Uleå elf och betraktade solnedgången. I allmänhet föll han lätt i drömmerier och derför var det godt att det hurtiga kamratlifvet och hans förståndiga mor återförde honom till verkligheten.

Två små tilldragelser från den tiden gjorde ett djupt intryck på honom. En morgon gick han till skolan med sin bok under armen. Det var full dager, men ingen menniska syntes på den folktoma gatan. Då såg han oförväntadt en stor, glänsande stjerna långsamt nedfalla några steg framför honom och slockna i snön. Förvånad såg han sig omkring, men ingen syntes till och intet spår af den märkvärdiga stjernan fans i snön.

När han var 13 år dog hans far. Vid det han på begrafningen följde efter sin fars kista, föll en af silfverstjernoriia från denna till hans fötter. Gossen upptog den, och hans barnsliga sinne sysselsatte sig lika mycket med tanken på livad detta hade att betyda, som med sorgen öfver fadrens död. Denna sorg var den enda skuggan i hans ljusa, glada barndomstid, som förflöt lugnt, i solskenet från ett godt hem.

I Juni 1832 afslutade han sin skolgång med ett godt betyg, och skickades samma år på hösten till Helsingfors, der han följande år, 1833, tog studentexamen. Några dagar före denna skref han den äldsta af sina hittills tryckta dikter: Vetandets törst.

I J. L. Runebergs hem, der han bodde, umgingos den tidens mest utmärkte fosterländske män, såsom J. V. Snellman, Fredrik Cygnæus, M. A. Castrén m. fl. Den barnslige, blyge studenten lyssnade gerna till deras samtal. Hans tankar växte, allt varmare klappade hans hjerta för fosterlandet, för allting ädelt och stort på jorden. Den ena dikten efter den andra nedskrefs i hans enkla studentrum under nattens tystnad, mellan latinska skripta. År 1845 utkom hans första diktsamling “Ljungblommor”, af hvilka Saima kanal, Islossningen i Uleå elf m. fl. på ett förunderligt vackert sätt framställa likheter mellan naturens och menniskolifvets vexlingar. Sedan följde småningom andra böcker. Bland dem har “Fältskärens berättelser” blifvit öfversatta till flera språk och lästa af unga och gamla.

Derunder utvecklade sig ynglingen till man, läste och studerade. Han blef magister, filosofiedoktor och professor i Finlands historia. Man begynte nämna honom i bredd med hans forne lärare och vän, J. L. Runeberg, och de två bokstäfverna, Z. T., blefvo kära för hvarje finne. Men asparne i hans hemgård fortforo att vara hans vänner, de, liksom hela naturen fortforo att vara lefvande för honom. Snart fann han att sagor växte på hvarje gren. 1847 hopsamlade han dem i en liten bok, hvartill hans fru ritat bilder. Der stod om Kyrktuppen, Skeppet Rephanut, William Selsing och flera andra. Underliga sagor. Aldrig förr hade man hört sådana i Finland. Medan barnen läste, var det som om en röst från boken skulle hviskat till dem: — älska ditt land! Var from, var god, men var som ett barn munter och glad!

Efter dessa sagor kommo ”Björken och stjernan”, ”Pikku Matti” och många andra. Allt snålare blefvo barnen på de rara sagorna, som än narrade dem att skratta, än fuktade deras ögon och omärkligt ledde dem in på det godas väg. Och icke blott Finlands och Sveriges, utan äfven Tysklands, Rysslands, Noriges och Englands barn ville vara med om att höra dem på sitt språk. Men ju mera barnen älskade sagorna, desto tätare växte de på träden, desto hellre läto de sig plockas af den hand, som i outtröttlig kärlek arbetade och skref för sina älskade finska barn.

Hvarje sommar under 23 års tid for Z. T. att helsa på sin moder, som bodde qvar i hans gamla hem, Kuddnäs. I början som ung student, senare med sin fru och sina barn. Vid det han sålunda under långa sommardagar och ljusa nätter reste genom sitt land och såg dess skönhet, uppstod hos honom tanken: hur skall jag kunna lära mina kära finska barn att förstå naturen och älska sitt land? Jo, jag vill lära barnen att känna dem! — Medan han satt i sin schäs, med en liten flicka på en pall vid fötterna, arbetade hans tankar härpå tills de klarnade. 1856 utkom ”Naturens bok” och 1875 ”Boken om vårt land”. — Bara två skolböcker! — tänkte barnen. Men hur flata blefvo de icke, när de begynte läsa dem! De rent af glömde att gäspa och sträcka på sig, och latmasken kröp skamsen sin väg. Böckerna voro nästan lika roliga som sagorna och först mot slutet märkte man, att man på köpet lärde sig en hel mängd om naturen och sitt eget land.

Sedan dess har Z. T. blifvit alla barns vän. Nya växa upp, blifva fullvuxna och få egna barn, men Läsning för barn fortfar att vara barnens roligaste bok. Berthel skrattar åt Walters äfventyr lika hjertligt som hans pappa skrattade när han var liten. Helmi stafvar igenom Tutteli och Putteli lika ifrigt som hennes mamma före henne. Intet är heller kärare för Z. T., än barnens tillgifvenhet. Han har fått mottaga hederspris, guldmedaljer och lagerkransar, men intet rör honom så mycket som bevisen på att barnen hålla af honom. En liten gosse i Sverige skref till honom: — käre Topelius! Om du snart skulle skrifva en ny bok med sagor, vore du snäll. Men han bör ej kosta mer än en krona, ty jag har fått två kronor af mormor, och den ena kronan skulle jag gerna spara till någonting annat. — En liten flicka i Finland skref på finska med präntad stil, ty hon kunde ännu icke skrifva riktigt: — käre herr Topelius! Tack för Naturens bok! Jag har aldrig läst en roligare bok och jag tror att ni är den allra klokaste menniska i hela verlden.

Dessa och många andra dylika bref hafva gjort Z. T. mycket nöje. Han förvarar dem i en skild låda i sitt skrifbord, och skickar barnen ibland en helsning eller några rader till svar.

Nära Ny Karleby fins en ö, Alön. Der bodde Z. T. i många somrar med sin familj på ett litet ställe som hette Mainiemi. Der var sagornas hemvist. De kommo flygande till honom medan han satt i sin båt i vikens skugga eller rodde ute i hafsbandet, eller vandrade under de susande alarne en tidig morgon, då daggen glittrade i morgonrodnadens sken. Nu finnes Mainiemi icke mera, och på den plats der det stod, har en mjuk gräsmatta väft sitt gröna täcke. Men träden i skogen, och vågen som slår mot de rödbruna stenarne i vattenbrynet, berätta om igen de gamla sagorna.

Nu bor Z. T. på Björkudden, nära Helsingfors. Äfven derifrån flyga sagorna nu och då ut — på Sländans vingar.

Ett berömdt namn är såsom ett ihåligt skal, om det ej har sin rot i kärlek och bäres med ödmjukhet. Namnet Zacharias Topelius står rotadt i hela finska folkets kärlek, derur har dess storhet uppvuxit, utan att blända honom som bär det. Uti allt livad han skrifvit dallrar en ton af fosterlandskärlek. Unga och gamla, lärda och olärda hafva lyssnat till denna ton och känt den genljuda i sina hjertan. Men närmast honom stå barnen. De hafva slagit en stark ring omkring honom. Barndomstiden är såsom en jordmån, hvilken skall sås och beredas för kommande skördar. Välsignad den hand, som utsår ädla frön i denna jordmån!