Zacharias Topelius.

14 Januari 1888.

Det var en festdag för Finland, i dag för en vecka sedan, en festdag, som sällan återkommer och som aldrig förgätes. Det var när Z. T. fylde sjuttio år. I nästan alla städer och många, många skolor firade man Topeliifester och Helsingfors sökte särskildt gifva uttryck åt hela landets känslor i en den hjertligaste hyllning, som ännu någonsin kommit en älskad skald till del.

Från tidigt på morgonen uppvaktades han i sin bostad af deputationer från olika föreningar, inrättningar och skolor, också från andra orter än Helsingfors. Barnen sjöngo för honom, blommor och tacksamhetsaddresser kommo i otrolig mängd och många vackra gåfvor sändes att pryda hans hem på Björkudden. Det var en festlig, glad rörelse öfverallt, sådan vårt land ej ofta be vittnat. Men intet rörde och gladde honom så mycket, som de talrika bevisen på barnens tillgifvenhet.

En liten femårs flicka gret hela dagen öfver att hon icke lyckats se mer af farbror Topelius, än ryggen, der hon stod inklämd i folkhopen utanför hans bostad. Och i ett hem gjorde barnen i tysthet små pappersflaggor, dem de stälde här och der i knutarne födelsedagen till ära. När qvällen kom, tågade de med kulörta lyktor i händerna i procession genom rummen.

Helsingfors firade på qvällen en stor och glad fest i Studenthuset. Der var så trångt, att man trampade hvarandra på tårna och i all vänskaplighet spilde ut hvarandras thékoppar. Men ingen nändes vara ledsen för det. Studenterne sjöngo, man hörde på vackra tal och slutligen upplästes närmare 200 telegram från olika delar af landet samt från Sverige, Norge, Danmark, Petersburg, Dresden, Bryssel, Paris, London, ja, t. o. m. från det aflägsna Baku. Två gånger lyftades Z. T. på en stol och bars af studenterne flere hvarf kring den stora salen, medan musiken spelade Wasa marsch. Och när kl. blef ½ 4 på morgonen, drack man en kopp kaffe och gick så hem med sinnet fyldt af underbara tankar.

Sjuttio år. Ett långt lif i arbete och kärlek, gör det dig ej tankfull? De frön Z. T. skänkt fosterlandet, de hafva spirat upp i dyrbara skördar. Mången får aldrig se frukterna af sin lifsgerning, Z. T. möter kärlek och tacksamhet hvart än han kommer. Och vi, Finlands barn, vi stå honom närmast; det är en hederspost, som vi kunna vara stolta öfver. Han älskar oss mest, han har gifvit oss vår egen lilla verld och många dyrbara ord som följa oss ut i lifvet. Vi äro lyckliga som ega en sådan vän. Tack farbror Zachris för alla vackra tankar och för allt hvad du gifvit oss. „Du sådde det i kärlek ut, i kärlek skall det gro.”