Tott, svenska adliga ätter, som äro grenar af den gamla danska ätten T. (Thott), af hvilken en medlem, Tord Aagesen, namnes redan 1288.

— — —

13. Klas Åkesson Tott, grefve, den föregåendes [Åke Henriksson Tott] son, riksråd, f. 14 aug. 1630 på Ekolsund, Uppland, d. 15 juli 1674 i Paris. Efter att i unga år ha företagit utländska resor och därvid länge vistats i Frankrike uppträdde han 1651 vid hofvet, där hans lysande yttre företräden och släktskap med drottningen snart skaffade honom Kristinas synnerliga ynnest och en af de främsta platserna i hennes omgifning. 1652 upphöjdes han till grefve, med Karleborg (se d. o.) till grefskap, hvilket betydligt utvidgades 1653. S. å. blef han öfverste kammarherre och chef för gardet, och 1654 (ej 1653) utnämndes han till riks- och kansliråd samt till riksstallmästare. Alla dessa utmärkelser hade sin enda grund i drottningens ynnest och kunna icke sägas ha motiverats af verkliga förtjänster. Under Karl X Gustaf sändes T. i en beskickning till Paris 1657 och deltog äfven i konungens krig, hvarunder han utmärkte sig vid Köpenhamns belägring 1659. Under Karl XI:s förmyndarregering tillhörde T. det fransk vänliga partiet i rådet och talade gärna för krig, var 1661-62 ambassadör i Paris, blef 1664 öfverståthållare i Stockholm och 1665 fältmarskalk samt var 1665-72 generalguvernör i Livland. Under en del af 1669 bevakade han emellertid som ambassadör i Polen Sveriges intressen vid konungavalet. 1672 afgick han åter som sändebud till Paris. I ungdomen visade han öfvermod och ett våldsamt lynne, men ådagalade som mogen man ej ringa duglighet.

*                     *                     *

Tott, Clas Åkesson, riksråd. Född på Ekolsund i Uppland d. 14 aug. 1630; den föreg. son. — Efter vid Uppsala universitet bedrifna studier och därstädes 1647 hållen disputation begaf sig T. ut på för den tidens unga ädlingar vanliga resor till främmande länder. Särskildt vistades han i Frankrike och väckte genast vid sin hemkomst uppseende genom sin skönhet, kvickhet och belefvenhet. Omkr. 1651 begynte han visa sig vid hofvet och förvärfvade sig inom kort drottningens utmärkta ynnest. 1652 upphöjdes den tjugutvåårige ynglingen på en gång från adligt till friherrligt och grefligt stånd, såsom det hette för faderns förtjänster, och erhöll till grefskap Karleborg, innefattande till en början Ny Karleby stad i Österbotten samt något mer än 180 mtl af de inom samma landsort belägna Ny Karleby och Lappo socknar, men hvilket grefskap sedan, 1653, betydligt utvidgades. S. å. utnämndes han till öfverste kammarherre, riksråd, »grand capitaine» öfver gardet samt blef 1654 dessutom rikskansliråd och riksstallmästare.

Drottningen berättas hafva önskat att göra denna sin gunstling, Erik XIV:s dottersons son, till »prins af Vasa» med arfsrätt till kronan efter Carl Gustaf, ifall denne ej skulle erhålla afkomlingar. Då oöfverstigliga hinder mötte mot denna plan, skulle hon velat förläna honom titel af hertig. Men äfven denna plan skulle emellertid gått om intet därigenom, att Axel Oxenstierna och Per Brahe, som likaledes skulle lyckliggöras med denna värdighet, vägrat att mottaga den. Hela denna historia har dock af M. Weibull (»Drottning Kristina och C. Tott. Några historiska beriktiganden» i »Lunds universitets årsskrift.» XXIX, 1893) uppvisats sakna grund. Nya vedermälen af drottningens bevågenhet för T. voro emellertid gåfvorna af 200,000 rdr sp. och herresätet Ekolsund.

Efter att efter Kristinas tronafsägelse varit utsänd för att bereda henne det bästa mottagande vid utländska hof, slöt T. sig till Carl X Gustafs här i Polen och tog med utmärkelse del i dess strider. Han eröfrade Neumarkt och Gebnitz samt slog därpå i en fäktning 6,000 polacker på flykten. Befordrad till generalmajor, anförde han svenska förtrupperna vid framryckandet mot Warschau 1656, hvarvid han med kraft och oförskräckthet sammandrabbade med de vildt framstormande litauerna och kastade dem tillbaka till sina förskansningar. Följande år sänd i diplomatisk beskickning till Paris, lyckades han utverka Frankrikes stöd åt det hårdt beträngda Sverige och var därefter en af svenskarnas anförare vid tåget öfver Bält. Efter fredsslutet befordrad till generallöjtnant, deltog han i juli 1658 i de rådssammankomster i Gottorp och Wismar, vid hvilka beslut fattades att ånyo angripa Danmark. I det därpå följande kriget kämpade han med ära, särskildt vid Köpenhamns belägring. Under Carl XI:s minderårighet var han 1661—62 ambassadör i Paris, blef 1664 öfverståthållare i Stockholm samt 1665 fältmarskalk och generalguvernör i Livland. Det sista förtroendevärf, som tillföll honom, var hans utnämning 1672 till svensk ambassadör i Frankrike, där han afled d. 15 juli 1674. —

Med faderns trotsiga, öfvermodiga lynne förenade T., då han ville, världsmannens takt och ädlingens ridderliga uppmärksamhet. Också var han alltid och allestädes det täcka könets förklarade gunstling. Liksom M. G. De la Gardie praktälskande, stolt och slösande, ställde han sig dock ingalunda obetingadt på dennes sida i rådet utan intog en själfständig och medlande hållning mellan partierna samt vann härigenom stort anseende bland sina ämbetsbröder och allmänheten. Mer än en gång sågs han ock vid Gustaf Bondes sida söka genom sparsamhet och ett hofsamt fullföljande af den en gång beslutade reduktionen betrygga en lugn samhällsutveckling. — Gift 1665 med grefvinnan Anna Margareta Oxenstierna, dotter af rikskansleren Erik Oxenstierna. Jfr N. von Dardels teckning i Personhist. Tidskrift 1902 i serien »Stockholms öfverståthållare».