19

14

18.

I


Förtrycket flyktar, livets morgon  randas,
idéers nya dag, den ljusa tid,
då knoppen fritt slår ut, då tanken andas
förståelse ej blott, men rätt och frid,
då friska fläktar liva trötte anden,
betänksamheten bryts och vräks ur landen
och viljan skapande i teten går.
Då skola lögn och hat en gång förödas,
en framtid skall åt fosterlandet födas
uti vår unga frihets späda vår.

[”teten” är inte felstavning av täten,
utan en variant på franska militär-
termen som kommer från tête; huvud.]


Försynen styrkt oss, den har vägen visat.
Vad hade vi förmått av egen makt?
Vad orsak hava vi med lovtal prisa
de offer vi självständigheten bragt?
Ha hög och låg lärt konsten tåligt lida,
mot själviskhetens makter värdigt strida?
Hur mycket togo vi, hur mycket gavs?
Se svaret dröjer.    Kanske tanken sänder
en tack och hälsning till germanska fränder,
som vågat allt i kamp till lands och havs.


Väl sant:   också bland oss har kunnat röjas
oböjlig kraft, fast här blott nämnd, ej glömd.
Vi män ha ägt, som kunnat dö, ej böjas,
och mången bitter bägare blev tömd
till lön för orädd fejd med mörka makter.
Sibiriens tundror, Krestys dystra vakter
fått bära vittne om de trognes lott.
Ett hjärtats tack åt dem, som sökt att lära
ett prövat folk att tunga bördor bära,
som främst i striden mot tyrannen stått.


Härförarn dock ej ensam vinner slagen.
Vår nutid rotar i den gångna tid,
när våra fäders kraft stod fram i dagen
i storm ej  blott men ock i fredlig id.
Låt tanken fly till den.    Du ser en strimma
utav vår unga frihets gryningstimma.
Du ser nationen samlas och få märg.
Då drages i dess hjärta gräns mot öster,
och målen pekas ut av  egna röster:
Topelius, Snellman, Lönnrot, Runeberg.


Nykarleby!   För vind och vita vågor
i hundra år nu älvens vatten skälvt,
och ren ett sekel sommarsolens lågor
sin rika strålglans över Kuddnäs välvt,
kring Alörn hundra blåa bryggor blänkte,
sen denna dagen sångaren dig skänkte,
som snart tog plats uti de främstes rad.
I björkars skygd liksom i dröm du vilar,
men än och främst i dag mång' tanke ilar
till Dig,  Nykarleby, Topelii stad.


Vad han oss gav?   Försök att barnet fråga,
vad Farbror Zachris åt de små har gett!
Vad han oss gav?   Se ynglingshjärtats låga,
spörj ungmöns tankar, som hans ord ha lett.
Vad han oss gav?   Den vuxne kan dig svara:
,,Som skaldekungen fick han uppenbara
för Finlands unga folk allt högt och stort.
En ädel man av livets sanna adel,
en idealens kämpe utan tadel
han fört oss an.    Se där, vad han har gjort!"


Vem kunde såsom han åt barnet giva
en saga, att det riktigt klar den fick,
vem såsom han så ömt, så varmt beskriva
vårt sköna hemland för den lilles blick.
Unda Marinas lätta spår i sanden h
an visade och förde oss till stranden
av Fjäderholmarna och Tistelön.
Så sagovärldens riken fick man skåda,
där troll men  också goda andar råda
och där Signora Mara ger sin lön.


I hemmets krets, invid den trevna härden
vi sågo Bullerbasius' bestyr.
Sen  bar det av långt ut i vida världen
till  andra intressanta äventyr:
med Sampo Lappelill högt upp mot norden,
med sjumilsstövlar bort till nya jorden
att skänka vår beundran Eli Rehm;
sen med prinsessan Lindagull mot öster.
Dock ständigt manade de milda röster
oss blicka upp till goda tankars hem,


Vi skrattade åt Axel och åt Stina,
vi togo del i lilla Skrållans sorg,
och Valters äventyr vi funno fina
och stormade i tanken Hjälteborg.
Vi hälsade så hjärtligt Musti trogen,
vi vandrade med Peppeli i skogen,
vi mötte Adalmina, späd och täck.
Skyhög och Molnskägg snart vi känna lärde
och Hallonmaskens konungsliga värde;
vi funno Susebäck och Brusebäck.


Vi modigt stodo vid  Rinaldos sida
och dröjde vid Charles Gordons segrars rad.
Med ungdomsmod vi hoppades få strida
som Myhrberg, gossen ifrån Brahestad.
Så mången bragd  besjöngs i  höga toner,
men ingen skillnad gjordes på personer,
emellan  „bättre folk och sämre folk".
Vi kände klasser ej.    Nej, gubben fattig
och Lasse liten, Verna, Pikku Matti
var som prinsessan blott det godas tolk.


I livets skola voro vi.     Moralen
gavs dock ej in med medicinens slev.
Det gällde välja rätt, men uti valen
moralens hårda kaka gömd förblev.
Vi knappast hunno ens på den fundera,
förrän det hette:   Vill ni höra mera?
Och av det bar till söder eller nord,
till Näcken, djupt av vågors makt begraven,
och sen med Refanut på vida haven
med hjortronsylt och pannkakslast ombord,


Och sagospelen sen.    På scenens tilja
Askungens oskuld sin belöning tar.
Sanningens pärla ont från gott ses skilja,
och gubben Måns med fru till månen far.
Skyddsängeln länkar allting till det bästa,
vid trollens jul de missnöjda få gästa,
och David Goliat uti striden slår.
Trots allt den gode städse målet hinner.
Den ädle prinsen Törnerosa vinner,
och prins Amundus sin Florinna får.


Till många nya rön vi sedan fördes
uti Naturens bok vid skaldens hand,
och barnahjärtats bästa strängar rördes
vid läsningen av  Boken  om vårt land,
när finnens sega kamp i hårda öden
och Gustaf Adolfs trofasthet i döden
åt håg och sinne skänkte höga bud.
Vi lärde så i läxa, saga, visa
att städse vara redo och att prisa
allt gott, vårt fosterland och fädrens Gud.


I lek och lust men ock i dagens tunga
vi hörde skaldens maning:   Handla rätt!
Och vad han barnet gav han främst de unga
förstod att skänka, fast på annat sätt.
Evad de mötte, livet eller döden,
för fosterlandet uti alla öden
de skulle kämpa, andens fria folk.
Dem borde Finlands namn till bragder mana.
I ädel kamp kring Finlands slitna fana
de skulle stolta stå en ljusets tolk.


Han ynglingen för hän till höga salar
bland furorna på ödemarkens mö,
Till Nylands blommande och sköna dalar,
där vår och kärlek skänka hjärtat ro.
Han visar honom Österbottens slätter,
där uti ljusa, stilla juninätter
syren  och rönn ge doft och  blomsterregn.
Han visar på de luftens slott, som hägra
i fjärran rymd, och frågar:   Kan du vägra
att skänka detta land din arm, ditt hägn?


Invid den klara rand av insjöstranden,
där björkens stam så mången runa bär,
han trycker ömt förtroligt ynglingshanden
och talar om ett oskuldsfullt begär.
I sälla drömland snart de båda landa,
och lyrans strängar sjunga om Mirarida,
om kärleks rikedom, om hopp och tro.
Och Salami och Zulamith få bygga
från värld till värld sin trogna längtans brygga,
den stjärnbelysta Vintergatans bro.


Till forntidsminnen ock han vill oss föra
att hämta krafter för nationens liv.
De äro allas egendom.    Vi böra
ej svika dem i tvedräkt, språkligt kiv.
I vindsrumsskymning få vi ner oss sätta
och Fältskärn, gamle Bäck, går att berätta
om kungens ring, krig, fred och romantik.
Om dystra fejder täljer Ljungars saga.
Som den ock  „ Fältskärn”,  „Vinterkvällar”    taga
oss i en trollkrets utav skär mystik.  —


Ridån går upp.     Hör Pacii toner ljuda.
Oss skalden för till Cyperns rika trakt.
Och fager dikt och stolta toner bjuda
oss taga del i konung Carols jakt.
Nu Klios ande över scenen susar:
Reginas dystert sköna saga tjusar
och Gustavs tid i Efter femtio år.
Och Veteranens jul!   Se, hur de unga
beredda äro bära stridens tunga
,,i dygdens, ärans, hjältemodets spår.


Med blicken framåt ungdomskänslans fanvakt
hörs skalden vädja till mot ödets slag.
I mörka tider ser han höstens vanmakt
och sjunger mod  och kraft på hoppets dag.
Uti den vaga, ljusa framtidsdrömmen
han skådar Ule, hör hur kraftfull strömmen
sig fordrar väg som son av Finlands sjö.
 ,,Jag vill ha  luft.    Jag vill ha  ljus,     Mitt öde,
det vill jag skapa själv med eget flöde.
Fri föddes jag,  och fri så vill jag dö.


,,Den dag,  n
är nöden uti landsflykt seglar
med vingad köl från hundramila strand
och Finlands skönhet i kanalen speglar
ett rikare,  ett lyckligare land
och stort och fritt ett folk,  sin lycka värdigt,
då först,  då först är blåa bandet färdigt,
då först skall verket prisa mästarns hand.
Så sjunger han den dag, då Saima skickar
sitt vatten fritt mot havet, och han blickar
mot större värv med hjärtat högt i brand.


Nu skalden borta är, och aldrig mera
hans båt ses glida mellan Alörns grund,
och andra metare sin tur probera
vid Ljuvvik och vid fagert Västersund.
Dock än hans ande lever och skall vara,
så länge Finlands söner sig försvara
med redligt sinne mot det ondas ok,
så länge Finlands son och dotter höja
sin blick mot höga, stora mål och dröja
med allvarshåg vid livets tankebok.


Vid stormigt hav långt uppe uti Norden,
vid skummig flod vår barndoms vagga stod,
och kärast var och är och blir den jorden;
den våra krafter stålsatt, stärkt vårt mod.
Vår plikt mot den är segra eller falla
och tänka ädelt, rättvisa ge alla med Gud i hågen,
själen  stark och fri. Och,  säger skalden,
väl  ett sken det finnes
av evighet i form och färg men minnes,
,,i oss och över oss står dock idén.


Och tider svinna hän och nya randas,
idéers nya tid, idéers vår, då knoppen fritt slår ut,
då tanken andas det fria liv, som saknades i går,
då friska fläktar liva trötte anden,
betänksamheten bryts och vräks ur landen
och rätten segrar över hot och  tvång.
Då skola inga våldets makter bana
sig väg till Finlands stolta lejonfana,
och högre klinga skall vår fria sång.

Jakobstad,   12  jan.   1918.
F. K. Lindholm.



14.1.1918: F. K. Lindholm, till åminnelse av Zacharias Topelius hundraårsdag, SFV Kalender 1918.
Carl-Johan Eriksson tillhandahöll.


Läs mer:
Zacharias Topelius i Uppslagsverket Finland.
Innehållsförteckning till Poesi.
(Inf. 2019-10-20, rev. 2019-10-25 .)