DE FALLNA

Stilla, segerlarm och liv som sjuder! Kom, du högtidsfrid!
Sorgens stora, djupa harpa ljuder över storm och strid.
Våren tänder varmt i skyarna sitt bloss,
Men i mörka, kulna gravar kallna
stoften av de tappraste, de fallna som ha räddat oss.

Minns det, ni, som i de trygga husen bryta lugnt ert bröd,
eder ro är köpt med pris av tusen tappra hjärtans död!
Öppna bladen, hävd, för bragdens gyllne text!
Bonde, du, som gläds åt åkerns gröda,
minns, att det är blodet av de döda som gav sådden växt!

Ja, det är de fallnas kalla händer, som på blanka svärd
lyfte landet högt bland fria länder. — Viska, andevärld,
att ett folk står fritt vid deras gravars rand!
Stora sus i skogar, hundramila,
vagga in i evighetens vila dem som frälst sitt land!