Esplanadsystemet

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra-

     Och snart i sky
     stod damm och boss,
     då plank och läkt
     de bröto loss.

     Det ruttna trät,
     så torrt som snus,
     det virvlar om
     med kalk och grus.

     Och hackan högg
     och stången bröt
     och väggen föll
     för kraftig stöt.

     Och skrapan rev
     och tången nöp,
     att taket föll
     och skorsten stöp.

     Från kåk till kåk
     man sig beger,
     från syll till ås,
     allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

— ”Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?”
— ”Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!”

— ”Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? — Det är förskräckligt!”
— ”Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?”