|
Grisselön
Ett skär med kummel berg o. sand
Har stigit upp ej långt från land
Ett fågelpar där byggt sitt bo
Ett grisslepar jag skulle tro
Med tiden samlat ännu
fler
När skäret stiger mer och mer Det blir så stort det blir en ö
Där växer skog, där man slår
hö
Vad namn skall denna ö nu ha?
Jo, Grisselön det blir nog bra.
Ty, den som först där slog sig ned
Det är
nog den som namnet ger. En stormig dag vi kryssar ut
Från Grisslöns hamn med revad klut
Vi gör ett drag mot Mickels berg
Det, liksom Lodön, har röd färg
Ännu ett slag, sen ta´ vi land
På Grisselön; dess södra strand Vi
går längs stranden, går mot norr
Där sanden nu är varm och torr
På rödberget vi stiger opp
Och blickar
över skär och glopp.
Där närmast har vi Tackelgrund
Där bortom bråten, Salstens rund. Den liknar kanske allra
mest
En gammal sadelbruten häst.
Där långt i havet är en häll
Som hägrar mången sommarkväll
Den
kallas Hällan, och ej mer
Mot detta håll vårt öga ser. Från Hällan mot sydväst, där ha
Vi holmar,
som ni känner bra.
Som barn ha alla rest dit ut
När dagens glam och lek var slut,
Ty Fjäderholmarna det är,
Och Per-Matts
sten den finns ock där. Där söderom är Torsöns land
Där åskans gud slår ner ibland.
Här närmare
är Larshälls berg
Och Sandöns bank i grågul färg.
Och där är Käpparlod i öst
Det är kanske,
bland bergen störst. Och sen mot Pedersöre rå
Där se vi Vädön gränsvakt stå
Och Nätön
här på uppnå
Och sist, här nära Häuran kom.
Allt lågland nu, var hav och sjö,
Som kringflöt
varje nyssnämnd ö Men många sekler ren förgått
Sen Grisselön sitt namn har fått
Av Socklot skärgård
är blott kvar
Det som vi här för ögat har. När Grisselö blev fasta land
Blev det befolkat efter hand
Ett
bolags stuga byggdes opp
Där låg man sedan kropp vid kropp,
Ty lång var vägen hem igen
När mest till fots man gjorde
den.
Nu tar det blott en liten stund
Att köra hem och ta en blund. Man bar sin mat för veckan lång
Till Grisselö
allt på en gång
Det ingen sötmjölk vara lär
När man sju kannor surmjölk bär.
Nu får man mat
här, i butik
Så förr och nu är ej sig lik. Men fick man mera fisk nångång
Ett ilbud var då strax på
språng.
Man skulle hämta hästen ner,
Men nu man sällan hästen ser.
Per telefon går allt så lätt
Och hästens roll tar bilen slätt. Med brasors sken och talgdanks ljus
Man lyste upp sitt lilla hus.
Nu duger inte ens Petromax
Och stora fina ljus av vax,
Ty det som fordom var en dröm
Blev verklighet, elektrisk ström. Vad skulle väl de gamla tro
Om de steg upp från gravens ro
Och såg hur fiskaren nu har,
När nästan intet mer är kvar
Av gamla tiders bruk och
skick.
En chock, jag tror de alla fick. | 
