Till Jakob Wiks minne
När under vårtiden solen sig höjer
när med sin nedgång på kvällen den dröjer
när vårdagsböljor till stranden finna vägen
då blir det liv uti fiskarelägen.
Norden den ljusa den vackra den klara
lockar från södern flyttfåglarnas skara
att hos oss reda sitt torftiga näste,
lögat av solen från himmelens fäste
Grisselö bliver av dem ej förgäten.
Sommaren igenom är där fåglaläten,
än ifrån klipporna än ifrån stranden.
Där flyger skraken och måsen och anden.
Isen har smultit i vikar och fjärdar.
Fiskare komma med ryssjor och mjärdar.
Ned uti djupen sänks näten och noten.
Båtarna ilar med hårdspända skoten
Fiskaren Jakob kom först utav alla
när fria vågorna började svalla.
Vänsäll och god allas kärlek han väckte.
Böcklade strömmingen vänner han räckte.
Han var i farten så nätter som dagar
intet om nattsömn det stod i hans lagar.
Han kände havsdjupet, farled och grynnor.
Fångsten blev samlad i fjärdingar, tunnor.
Norden dock haver sin iskalla vinter.
Då blir det tyst uppå kobbar och klinter.
Fågelflax hörs ej från klippor och stränder,
fåglarna flyttar till varmare länder.
Jakob till vintern han flyttade även.
Han över okända böljor vänt stäven.
Han till sitt Grisselö mera ej vänder.
Himmelens Gud tagit honom om händer. |
