Josef Herler 60 år.
[1946]
På Lappoälvens höga, branta strand
ett gammalt hus står vid en kvarn med anor
just invid gränsen mellan stad och land
där bor en man som ren fått ungkarlsvanor.
När i hans sagoslott man ödmjukt stiger in,
man står förundrad inför skatter gamla,
här finnes konst och skört och fint porslin,
unika kärl och koppar; allt han synes samla.
Ett bajerskt glatt gemyt, en anspråkslös person,
en fridsam man, som blott sin nästa tjänar,
en konstnärssjäl, på scenen god fason,
ja du förstår nog redan vem jag menar.
Och inför kvinnors rad han hållit tappert stånd,
han dem har kunnat motstå utav gammal vana.
Han överträffat deras list med klart förstånd,
han deras onda anslag nog har kunnat ana.
Men inför sköna konsters nymfer blev han bet,
han dem ej kunnat från sin närhet driva.
För dem hans låga brunnit klar och het,
och dem han alltjämt trogen skall förbliva.
Fast 60 år han nått är själen ännu ung,
esprit och spänst han lyckats väl bevara,
på scenen är han städse boren kung,
i vardagslivet främst i vänners skara.
Intresset räcker alltjämt till på många håll
och krafter har han än att framåt streta,
han går ännu med fart från roll till roll
och lösenordet blivit att för konst arbeta.
Håll ut ännu med samma raska tag,
låt friska vindar blåsa uti konstens fana.
Vi önska dig allt gott på denna högtidsdag
och fortsatt framgång på din levnadsbana.
(Sven Adolf Berger) |