Nykarleby i mitt hjärta

Så ofta är jag i mina 
drömmar och minnen
på dina gator och gränder,
Skogsparkens stigar och 
Rummelbackens klippor.

Jag sitter vid älvbrinken
och tittar på kyrktornet
som speglas i den stilla
flytande mörka ytan.

Jag lyssnar 
på forsens brus,
fåglarnas kvittrande,
skiljer koltrastens 
vackra flöjtton.

Det är min barndomsstad
dit jag ofta kommer tillbaka,
går runt och tittar 
där jag som liten pojke 
sprang och lekte.

Sticker in till Brostugan som 
berättar om stadens historia,
von Döbeln, som körde
ut prästen och red till Jutas,
och sårad förde sina trupper
till en seger utan like.

Många andra bilder ser jag där,
och från vattentornet öppnas 
hela staden framför mina ögon:
kyrkan, Min skola, hus, träd,
havet, skogar, allt detta.

Åren har gått 
och stadens ansikte ändrats,
betong, tegel och glas
har kommit i stället för trähus.

Ändå är den den stad
där jag växte upp,
lärde mig krypa, gå och tala,
fick mina första vänner,
började min skolgång.

Den stad som alltid haft
sin stora plats i mitt hjärta,
min barndomsstad,
den stad som ingen
kan ta bort från mig.