Änkan Smeds

Nu hade hon slitit i tio år
med kutig rygg och med ögon röda.
Ensam var hon att gården stöda. 
Tegarna liknade breda alléer,
dikesrenarna stodo som snår,
tistel växte i plogens spår,
åkrarna gåfvo ej gröda.
Och så snabbt som en menniskas kraft förgår,
till spillo gick seklers möda.

Jag öppnade dörren och hälsade gladt:
— „God afton, mor!“
Hon vände sig knappt, där hon satt vid fönstret
och vaggade sakta med kroppen.
Fårad var pannan och grå voro håren
af sorger och åren.

Skymningen sänkte sig blek och blå,
en aftonskymning om våren.

Vi talte om vädret och stallet och kvarnen,
om gården, som hundrade år gått i arf,
om jorden, som väntade plog och harf.
Då nämnde jag barnen. 

Hon knäppte med näfverdosans lock
ett tag mot dess buktiga sida,
och snöt sig i kjolen, och svarade lugnt. 
Men jag hörde nog hjärtat kvida.

— „I himlen, där uppe hos Herren bo tre. 
De hafva det godt, och dem får jag se. 
Men tre bo långt i Montana,
i Red Lodge långt i Montana.
Dem väntar nog mycket,
som ingen kan ana.
Och det är det tyngsta, 
han ligger i lungsot där borta
den yngsta.“

Hon tvinnade tinningens stripiga testar
och vaggade sakta med stirrande blick.
Jag reste mig tyst och gick. 

Aftonro öfver nejden.
Ängen glimmade vattensjuk.
Åkerns mylla låg bidande,
svart och mjuk.
Mossiga gärden och murknande lador,
allting väntade ans och vård.
Aftonskymningens dimblå slöja 
drogs om en halftförfallen gård.



Ernst V. Knape (1907) Akvareller.


Läs mer:
Emigration i Uppslagsverket Finland.