Änkan
Smeds
Nu hade hon slitit i tio år
med
kutig rygg och med ögon röda.
Ensam var hon att gården stöda.
Tegarna liknade breda alléer,
dikesrenarna stodo som snår,
tistel växte i plogens spår,
åkrarna gåfvo ej gröda.
Och så snabbt som en menniskas kraft förgår,
till spillo
gick seklers möda. Jag öppnade dörren
och hälsade gladt:
— „God afton, mor!“
Hon vände
sig knappt, där hon satt vid fönstret
och vaggade sakta med
kroppen.
Fårad var pannan och grå voro håren
af
sorger och åren. Skymningen sänkte sig
blek och blå,
en aftonskymning om våren. Vi
talte om vädret och stallet och kvarnen,
om gården, som hundrade
år gått i arf,
om jorden, som väntade plog och harf.
Då nämnde jag barnen.
Hon knäppte
med näfverdosans lock
ett tag mot dess buktiga sida,
och snöt
sig i kjolen, och svarade lugnt.
Men jag hörde nog hjärtat
kvida. — „I himlen, där uppe hos Herren
bo tre.
De hafva det godt, och dem får jag se.
Men tre bo långt i Montana,
i Red Lodge långt i Montana.
Dem
väntar nog mycket,
som ingen kan ana.
Och det är det tyngsta,
han ligger i lungsot där borta
den yngsta.“ Hon
tvinnade tinningens stripiga testar
och vaggade sakta med stirrande
blick.
Jag reste mig tyst och gick. Aftonro
öfver nejden.
Ängen glimmade vattensjuk.
Åkerns mylla
låg bidande,
svart och mjuk.
Mossiga gärden och murknande lador,
allting väntade ans och vård.
Aftonskymningens dimblå slöja
drogs om en halftförfallen gård. |