Vårkväll
i Österbotten
Vårkvälls-skymning
faller.
Strandens björkar
sträcka öfver brädden nakna
grenar.
Under dånar älfven svart och strid
mellan is och stenar.
Drömmande
jag står på bron
medan kvällen går mot natten.
— Bort, bort!
sjunga alla vårens vatten. Och
jag ser som i vision:
Långa älfvars fåror slingra
genom
bygden, vid och slät;
bäcken mumlar, forsen brusar,
det är
slättens blod, som susar
vårligt i dess ådernät.
Rastlöst slå dess pulsar.
Under åkerns halftförsmultna
drifvor alla diken porla.
— Bort, bort!
alla myrens flöden
sorla. Hvar en ensam gård på slätten
hvilar tyst i aftonro,
hvar i byn vid älfvens stränder
dansen
går på väg och bro,
samma vårens sånger egga,
samma, samma tankar gro:
Bort, bort! Och jag hör
mitt hjärta slå
orons feberheta takter.
Vårens, bygdens
dolda makter
i mitt sinne välde få.
Starkare blott lockar sången
ut till andra, fjärran trakter.
Rytmen jagar skarp och kort:
bort,
bort! |