Går stigen ännu som förr? Lyser sista sänkan
ängsullsvit, med myriader små gumhuvuden
nickande stugvärldens avsked åt nya pojkars flock?
Uppåt på barrhal stig bar det den gången
då världen var öppen och ny. Bakom oss
slöt sig för en dag unkna byn, medan frejdigt
våra metspön slamrade mot kvistarna.

Hur fritt där uppe! Ett hav av luft
tog mot oss mellan martallarnas stammar
och vida skummade renlaven.
Lätt fördröjde man sig
lyssnande till en växelsång på tystlåtna mon.
Ja, stå ni kvar ännu
ni sjungande tre aspar i fattigskogen?

Och kasta pojkarna nu som förr sin slant i gropen
uppe på Märkesstenen, som står vaktande
där första strimman hav skönjes?
Känner man att en plikt är fylld, en glädje löst
ur sista tvånget, och stormar man ner
mot blänkande strimman, ständigt vidgande sig
tills hela havet tångdoftande svallar kring fötterna?