|
Hä ä in lykko
tå an kan arrbeit i laag
mä
tem såm an höör ihåop mää.
Papp såm
ä håssbond,
mamm såm ä mattmåor,
båånin
tå di byri dåga ti naa,
[*]
gambäfåltji så
läng ti
levär å årk.
Såm tå an höibärga
på i uutsjifft förr i väädin.
Mitt i daain kuna mattmåor
kåma
peedand mä maatin.
Tå sesstist vi allihåop
i ladun åsta äta.
Tå va vi allihåop.
Vi va vi tå.
På munsalamål.
Lars
Huldén (1977) Heim/Hem.
[*] blankrad insatt av mig för att
raderna skall gå i takt.
|
Det är en lycka
då man kan arbeta tillsammans
med dem som man hör samman med.
Far som är husbonde,
mor som är matmor,
barnen när de börjar
duga
till någonting,
de gamla så länge de
lever och
orkar.
Såsom då man höbärgade
på ett utskifte
förr i världen.
Mitt på dagen kunde matmor komma
cyklande
med maten.
Då satte sig alla i ladan för att äta.
Då
var vi allesammans.
Vi var vi då.
På högsvenska.
Lars Huldén (1977) Heim/Hem. | He
e en lykko
tå an kan arbeit i laag
me tem såm an höör
ihoop mee.
Papp såm e håssbånd,
mamm såm e maatmoor,
båånen tå di böri dåga ti naa,
[*]
gambäfåltji
så leng ti
levär å årkar.
Såm tå an
höjbärga
på et uutsjifft förr i vääden.
Mitt på daan kona maatmoor kåma
peedand me maatin.
Tå
sesstist vi allihoop i ladån för at eta.
Tå va vi allihoop.
Vi va vi tå.
Miin variant på nyykaabisprååtji. |
