Ett besök på Kuddnäs

Knappt träder jag genom porten 
då jag grips av en känsla stark: 
här på det vackra Kuddnäs 
är jag på helig mark. 

Sol och skuggor ritar 
sitt mönster på krattad gång. 
Och från gröna lövvalv 
hör jag fågelsång. 

Här är allting sig lika 
som förr på Topelius' tid, 
över det ljusa hemmet 
vilar sommarens frid. 

Som en herrgård i grönska, 
står skaldens Kuddnäs kvar. 
Och tallen och tunet och bäcken 
minner om forna dar. 

Då stod den blida skalden 
i egen hög person 
och hälsade vännernas skara 
välkommen på farstubron. 

Men nu är det tyst och stilla 
då jag öppnar Kuddnäs dörr, 
när jag går omkring i rummen 
där han gått så ofta förr. 

Jag står vid hans enkla vagga 
där goda féer har stått. 
Hur börjar ej mycket i ringhet 
men slutar med väldiga mått! 

Jag går genom rum och salar 
och ser de ting som han sett. 
Här föddes sagogestalter 
och tankar om ädelt och rätt. 

Som älven glittrar där ute 
då böljan mot stranden slår, 
så har hans diktning skänkt oss 
ett skimmer, som aldrig förgår. 

Jag dröjer en stund på trappan, 
stilla i tankar stum. 
Välsignat hans ljusa minne, 
som lever i dessa rum!