Midsommar

En morgon i försommartiden,
då himlen stod blå över taken
och svalorna flög som pilar
av och an högt under de vita molnen,
fick jag se en underlig syn,
då jag blickade ut genom fönstret:
Blomströms gård vid farstutrappan
stod en bil och blänkte i solen.
Jag rusade ut tillsammans med Gunnar,
tog trappan i några steg
och skyndade över till grannens.
Verner stod nöjd och betraktade
bilen han nyss hade köpt,
en Ford, begagnad men blank och snygg,
ett under för ung och gammal att skåda.
Från alla håll och kanter
strömmade nyfikna till:
kvarterets alla pojkar trängdes
som flugorna kring en sockerbit.
Hit skyndade Tiainens Valter och Arne,
Svanbäcks Kalle och Anttilas Runar,
Granbergs Bertel och Häggbloms Gunnar.
Alla trängdes runt bilen,
tittade, undrade med stora ögon
men ingen vågade röra
vid det sällsamma tinget,
ty alla kände den stränga regeln:
Se men inte röra,
så brukar snälla barnen göra.
Blott Lennart vågade öppna dörren
och tog sin plats vid ratten
Allting var oss så obekant;
för första gången i livet
kände vår näsa lukten av ett ämne,
vars namn vi tidigare aldrig hört.
Verner var som en trollkarl,
han tycktes känna namnen
på bilens alla delar: kylaren,
mässingsblank och med det främmande
namnet Ford i sirlig pränt.
Han lyfte på motorhuven
och visade oss hur motorn såg ut,
med tändstift och karburator
och den fräna lukten vi kände
hette bensin, som matades in i motorn.
Han kände till spakar och vevar,
han visste kardanens plats
och hur kuren skulle dras upp vid regn.
En mästare tycktes han vara
i allt som gällde det märkliga undret.




Så kom den stund, då bilen skulle göra
sin första rund på stadens gator.
Lennart sprang efter ett ämbar vatten,
som hälldes ned i kylarens innandöme.
Verner tog en vev i sin hand,
såg sig omkring och gav order:
Undan ur veijin pojkar,
så int naan komber under!
Hastigt drog vi oss alla åt sidan
och väntade vad som komma skulle.
Blott husets katt, den svanslösa Topi,
förstod ej stundens allvar
utan tänkte behagsjukt
stryka sig litet mot bilens framhjul,
just i den stund då Verner
började veva av alla krafter.
Motorn fick liv och sprakade ilsket till
och förskräckt tog Topi till flykten,
rusade som ett skott
rakt in i farstukvisten,
följd av pojkarnas rungande gapskratt.
Länge orkade motorn ej surra,
den kippade efter andan,
hostade till ett tag och — slocknade.
Det var som om Verner förstått
den gamla, trötta bilens tankar:
An måst få en sup som tattarhästan,
sade Verner och sprutade något i motorn.
Ett nytt försök, som lyckades över förväntan:
motorn tändes och kärran
skakade som i frossa.
Verner tog plats vid ratten,
backade ut från den smala gården.
Den pigga bilen fyrade av
några skarpa skott som hederssalut,
då färden ställdes mot torget.
Så gjorde den nya tiden
med buller och bång sitt intåg
i den stilla stadsidyllen.
Den gamla Forden hade dock
sett sina bästa dagar
och som en åldring
led den av många krämpor.
Ofta såg man nu Verner ligga
dagen i ända under bilen,
mixtrande, skruvande med sin mejsel.
Efter mycken svett och möda
lyckades han likväl med underverket
att få den skröpliga Forden i gång.

Så randades midsommardagen
med flödande ljus över stad och mänskor.
Björkarna stod i sitt fagraste flor
och syrenerna blommade inne på gårdarna.
Stapelns klockor kallade manande
folket i stad och på land
att söka sin plats i kyrkobänken.

Också vårt husfolk ville dagen till ära
lyssna till midsommardagens budskap
och även Gunnar och jag
fanns med i skaran,
två vilsna får, så sällan sedda i templet.
Nu skulle det göras bot och bättring!
Jag såg, då vi gick förbi grannens
hur Verner jobbade svettig med bilen.
Kanske var det en viktig körsla, som väntade,
en färd till Kovjoki efter resande
eller att köra ett brudpar till kyrkan.

Med högtid i sinnet gick vi
uppför kyrkans trappa in i templet.
Väldig syntes oss helgedomen
med de höga valven.
Uppe i taket tronade änglar,
som blåste i sina basuner
bibelspråk mellan valkar av moln.
Kronor av mässing hängde tunga
över kyrkans långa mittskepp.
Predikstolen till vänster om altaret
var ett verk av vackraste smide,
rikt utsmyckad med bilder,
en sol av glänsande guld
och lammet med segerfanan.
De höga sidofönstren
släppte in det flödande ljuset,
som bildade rutor på golvets tiljor.
Utanför syntes raden av rönnar,
som i dag slog ut i blommande skrud.
På orgeln uppe på läktaren
spelades upp en psalmmelodi,
som brusade fram under valven.
Så trädde prästen, klädd i sin skrud,
fram till altaret för att sjunga och bedja.
Det gällde att noga följa exemplet,
då församlingen reste sig upp
för att lyssna på bibeltexten
och att sätta sig åter
i det rätta ögonblicket.
Jag hade trott att dagens text och predikan
skulle vara en lovsång till Skaparens ära
en sång om den fagraste sommartid,
då solen strålade varm och god
och allting slog ut i blommande prakt.
Men mitt sinne blev mycket betryckt
som när solen döljes av molnen,
då prästen läste berättelsen om
hur Herodias dotter kom in
med Johannes Döparens huvud på fatet.
Då drog jag mig plötsligt till minnes,
hur jag själv var nära att möta
samma hemska öde som han
en sommardag uppe i kyrkans torn:
Glasbergs tornur skulle dras upp
och Lennart, som vanligen skötte sysslan
hade bett min bror och mig
att följa honom upp i tornet
för att veva upp de tunga loden.
Innan vi grep oss verket an
öppnade vi den lilla fönsterrutan,
stack ut huvudet för att se oss kring.
Jag stod som bäst och spejade
ut över kvarnen och bort mot Juthas,
då något knäppte till
strax ovanför mitt huvud.
Ännu en knäpp och långsamt
gled en skugga över urets tavla
ned mot mig i fönstret.
I samma stund förstod jag faran:
urets visare, vass som svärdet,
råkade vara på nedåtgående
och skulle just nu passera fönstret.
Nu gällde att handla snabbt.
En stund av tvekan blott
och allt hade varit förgäves.
Jag lyckades dock i sista stund
dra huvudet bort ur fönstergluggen
förrn visaren sakta passerade.
Tysta stod vi och följde dess gång
och när den försvann, sade Lennart:
Nu sku du a vari utan huvo!
Så satt jag i kyrkan och tänkte
hur likt Johannes Döparens öde
mitt eget kunde ha varit.

Stämningen var ej mera så ljus
och predikan drog ut på tiden.
Men plötsligt hörde jag röster
av stojande pojkar på gatan.
Där kom ett gäng jag kände:
Arne och Valter och Alfi,
Runar och Alvar och Olle.
Själv satt jag fången i bänken,
medan de andra gladeligt
drog ut på utfärd till Andra sjön
för att fiska vid ångbåtsbryggan
och simma vid härliga stränder.

Men knappt hade stojet tystnat,
då bilsurr hördes vid torget.
Vad nu? Hade Verner verkligen fått
den strejkande bilen i gång?
Jag reste mig upp för ett ögonblick
och tittade nyfiket ut
genom kyrkans höga fönster.
Och under! Där kom den blänkande Forden
sakta rullande ned förbi stadens rådhus.
Verner satt vid den höga ratten
och ensam i baksätet tronade Lennart
stolt som en kung på sin eriksgata.
Där kunde ock jag ha suttit
denna vackra midsommardag.
I tankarna följde jag bilens rutt,
nu svängde den av till höger
tätt förbi kyrkans trappa.
Motorn fick väl en sup för att orka
upp för Brogatans backe mot Normen.
Ett brakande skar genom luften,
det smällde som skott vid en eldstrid
i första linjen, då bilen forcerade backen,
det lät såsom kulsprutesmatter,
som raketernas sprakande smällar.
Ibland såg det ut som om motorn slocknat;
allt tystnade plötsligt.
Om icke bromsarna höll i denna stund,
skulle den rulla tyst sitt öde till mötes
ned för backen och ut för älvens brant,
ned i dess skummande virvlar.
Men ögonblicket därpå
brakade ovädret lös igen,
skotten knallade tätt
så att också prästen i predikstolen
undrande vände på huvudet
och funderade kanske smått
om detta kunde vara
en försmak av yttersta dagen.

Bilen orkade dock med backen.
Jag följde i tanken dess stråt:
nu passerar den Österlunds,
nu är Normen i tur och Föreningsbanken.
Nu går dess färd i lugnare takt
förbi det stilla, soliga torget.
Men vart bär det sedan hän?
Vid Esplanaden vid bankens hörn
tystnade motorbullret,
vilket betydde att Verner
ställde kosan norrut, längs Esplanaden
den rutt han vanligen brukade köra,
då bilen provades efter reparationer.
Höll den ända till Frill,
var detta ett tecken på
att Forden igen var i skick
och färderna kunde ställas
till Kovjoki, ja, till avlägsna byar
såsom till Munsala, Jeppo och Markby.
Efter tvenne långa timmar
var psalmerna äntligen sjungna
och prästens predikan hållen.
Mäktigt dånade utgångsmarschen
under tempelvalven
och mänskorna tågade andaktsfulla
fram längs mittelgången
under läktarens dunkel ut på trappan
och möttes av midsommardagens
flödande ljus och dofter.
Stadens herrskap stannade ännu
en stund vid kyrkans trappa,
hälsande glatt på varann
och prisade nöjda det strålande vädret.

Skaran av talrika landsbor,
bönder i stövlar och vadmalsjackor
och kvinnor i svarta dukar
styrde däremot alla
med raska steg till platsen,
där deras hästar stod tjudrade
inne på Kisors och Nordlings gårdar.
Där stod hästar i rad vid bommen
och väntade på sitt husfolks ankomst.
Och då husbonden äntligen syntes,
hälsades han med ett gnäggande
av den glada märren vid bommen.
Med lätta steg sprang hästarna
ystert hemåt längs dammande vägar,
vars alla backar och krökar
de kände så väl från sina färder till staden.
Och komna till hemgårdens port,
vände de självmant in på tunet.
Husbonden spände ur hästen
och ledde den sedan
ut till beteshagen med gräs och vatten.
Också de våra sökte sig hemåt
och kommen till Blomströms porten,
såg jag den nyss så högljudda bilen
stå så from som ett lamm
vid syrenerna invid farstukvisten.
Något måste ha varit på tok ändå,
ty synen jag såg var densamma som förr:
under bilen, sin vana trogen,
låg Verner på den utbredda duken
och skruvade muttrar med mejseln.
Blott stövlarna blänkte i midsommarsolen!



Axel Lindholm (1979) I kyrktuppens hägn.


Blomströms Verner gifte sig sedermera med Sandra och skaffade sig en lastbil och bodde vid korsningen Gustav Adolfsgatan-Jöns Drakesväg. Anttilas Runar var gårdskarl vid Idrotts- och ungdomsgården.


*              *              *

 



Verner Blomström vid ratten, men vilka är de två andra? Kanske är det "Tiainens Valter, Arne, Svanbäcks Kalle, Granbergs Bertel, Häggbloms Gunnar, Anttilas Runar, Alfi, Alvar eller Olle"? Bilden är något retuscherad.
Förstoring.
(Inf. 2007-09-27.)

Ann-Louise Dahlin tillhandahöll


Läs mer:
Nykarleby chaufför sålde hästar som 13 åring, ägde taxibil nr l av Bert.