Sälgen

Framför vårt fönster invid planket
växte en sälg i min barndom.
Redan vid marken förgrenade
sköt några stammar upp som syskon.
En av dem svängde i en mjuk båge
upp över det närbelägna planket.
Den blev för oss barn en trappa
då vi tog genvägen över till grannens,
på vars gård vi ofta lekte.
Med bara fötter balanserade vi
uppför dess smäckra stam,
tog stöd av närmaste gren
och kom med lätthet över det höga planket.
     Ofta stod jag i fönstret
och betraktade dess vackra grenverk.
Först av alla träd anade den vårens ankomst
och förstod vad mesens titi-tuu betydde.
Och då majsolen sken och drivorna smalt
på Brännon och Rummelbacken
och borta i Frihemsskogen,
då vattnet brusade i bäckar och diken
och gården stod som en sjö och speglade träden,
då var dess tid för blomning inne.
Gyllengul stod den i vårens flödande ljus
den första att bjuda yrvakna humlor på honung.
Surrande humlor däruppe i pollen och sol
och ett barn i stilla betraktan därunder.
Oförglömliga syn, en sälg i gyllene blom
mot en majdags himmel i klaraste blått!

— — — —

Var gång jag kommer till det forna hemmet,
de ljusa minnenas plats,
söker jag stället, där sälgen stod.
Borta är den men kvar står ännu
för min inre syn
glansen kring dess ljusa krona.
Ingen vet varför jag dröjer här,
ingen anar vad jag innerst söker:
min barndom, den blommande sälgen lik.