Seminarister

En sommardag i augusti, 
när svalornas glada skrik 
hade tystnat över torget 
och Herlers romantiska 
venezianska afton var inne, 
kom de plötsligt i massor 
dessa unga män i vita mössor 
med den svarta tofsen 
hängande ned över axeln. 
"Borkan a komi no", 
stadens unga män, 
som visste att kampen om flickorna 
skulle hårdna betydligt. 

Vi samskoliter åter 
aktade med en viss respekt 
blivande lärare 
där de gick i klungor 
och bekantade sig med staden. 
Alla sökte sig över Stora bron 
genom Nystaden in till Seminariet. 
Mäktig var synen som mötte dem: 
bäddad i grönska stod hus, 
höga som herrgårdsbyggnader. 
Här i de ljusa salarna 
skulle de nu i flera år 
skaffa sig vetande, vett och bildning. 
Från när och fjärran hade de kommit 
hit till Nordens Betlehem. 
Min broder Paul, som också var seminarist, 
kände dem nästan alla. 
En del av dem bar namn, 
klingade vackert för örat: 
Pihlflyckt, Hertsberg, Granér. 
Och huru tjusades icke 
min fantasi av orternas namn: 
Liljendal, Sjundeå, Västanfjärd, 
Kronoby, Vörå, Närpes. 

Under de korta vinterdagarna 
såg man dem mera sällan; 
då satt de i klassrum och studiekamrar
synfältet vidgades, blicken skärptes, 
världen blev stor och underbar. 
Kunskap gav vingar 
och flykt åt den vaknande fantasin. 
Till sent på kvällarna lyste 
fönstren i seminariets salar: 
kören sjöng, orkestern spelade, 
spänstiga kroppar svängde 
djärvt över räckar och barr. 

Men när vårkvällen kom 
med sin blåa skymning 
såg man dem åter på bron 
där de stod och såg ned 
den brusande, mäktiga forsen.  
Ibland gled blicken upp mot kyrkans torn 
där Zachris, den tappra gossen, 
en gång hade kämpat mot draken 
och vräkt den i Nybroforsens virvlar. 
Från Storbron ledde så stegen 
upp till Laquists eller Granbergs cafe. 
Och efter en trivsam stund 
med samtal vid kaffekoppen 
sökte sig alla hemåt i tid. 
Blott en våryr och djärv Adonis 
som svärmat vid Kärleksstenen 
smög sig försenad och tyst till Knarkon. 

Så en försommardag 
var åter några av dem 
Klara att flyga ut för att pröva vingarna. 
Högt över den gröna idyllen 
såg kyrktuppen dem försvinna 
var och en till sin ort 
för att börja sitt viktiga värv. 
Eldsjälar var de, bildningens fackelbärare, 
sångens och diktningens män. 

Läs mer
Venetiansk afton av Bo Kronqvist.
Josef Herler i Uppslagsverket Finland.