Skyddsänglar
Där
parken slutar, gick stigen ned
till ett grått litet simanhus.
På
stadiga stenar var skjulet byggt
vid den virvlande forsens brus. Det
hände ibland att vi sökte oss dit
en larmande, yster skara.
ej mindes vi mödrarnas varnande ord,
ej forsens och strömfårans
fara. Under golvet brusade vattnet fram
i kaskader med skum uppå.
Vi tittade frågande på varann:
vem vågade först ned
i virvlarna gå? Knappt kunde vi höra varandras röst;
som en häxkittel forsen sjöd.
En fot som slant, ett rep som brast
hade varit en säker död. Som en trollmakt det sugande vattnet
oss drog,
omkring oss det jäste och sjöd.
Blott en lina i barnets
kraftlösa hand
var gräns mellan liv och död. O, mänskobarn,
din längtan står
till faror och äventyr.
Men i lekens
yra märker du ej
den hand, som dig skyddar och styr. — —
— Det frågas ibland om skyddsänglar finns
och man undrar
och diskuterar.
Men den som badat vid Nybrofors
han vet att de —
existerar. |