|
Vid
nyår
Ett år har gått,
ett år av
frid
som aldrig återvänder.
Har jag förstått,
att denna tid
en gåva var
stor, underbar,
en skänk ur Herrens
händer? Jag vet det nog,
mitt levnadsträd
bär många
torra grenar.
Somt torkan tog
av åkerns säd,
somt haglen
slog
och störtregn drog,
somt föll bland markens stenar. Hur
kan jag då,
år efter år
med tiden tanklöst leka?
Jag minnas må,
ett förestår:
min tid är kort,
jag måste bort,
jag kan det ej förneka. Så står
jag här
på ålderns dag
med tvänne händer tomma.
O, Herre kär,
jag vet mig svag,
men stöd och stärk,
så skall mitt verk
en gång trots allt få blomma! |