Barndomsgatan
Ej
var du en mörk och slingrande gränd
i ett sotigt storstadskvarter
eller en gata, förnäm och känd,
som turisterna gärna beser. Du
var blott en gata som mången ann
med rader av låga hus.
Men
ändå jag aldrig dig glömma kan,
så solig, så öppen
och ljus! Här var det jag lekte, här var det jag sprang
en
gång i min barndomsvår,
här minner var doft, var färg
och klang
om forna, lyckliga år. Här blommade väppling
vid rännstenens kant
och groblad och gul kamomill.
Och här
var det pojkarna spelade slant
var solig dag i april. Var trappa, var
portgång, var skylt jag minns
och stenarna nötta och flata.
En kärare plats på jorden ej finns
än denna min barndomsgata. Må
främlingen fara dig stolt förbi;
han har annat att skåda på
färden.
Men för mig skall du vara och städse förbli
den vackraste gatan i världen! |