I
fåfängans park
Här är parken, här
går stigen ner
smal mellan vita stammars rad.
Blott några
steg och snart jag ser
hur älven glittrar mellan gröna blad. Här
går jag sakta uppå krattad gång,
där ärenpris
står blå längs alla renar.
Jag stannar, lyss till bofinkhannens
sång,
som stiger klar fram gröna valv och grenar. Jag slår
mig ned i en syrenberså,
där lyser vit en ensam bänk.
Hur glittrar icke älven blå!
Och denna lek av sol och vågors
blänk! Här växa björkar tätt till vattenranden
och sträcka grenar över dunkla djup,
de hälsa häggarna
på andra stranden
som blomma vita uti branta stup. Det tyckes
mig att himlen möter jorden
i ljusa skyars spel på denna ström.
Här hör jag sakta viskas orden:
Glöm hjärtats oro, glöm! |