Vår vid myren

Vi strövade genom skogen
några andra pojkar och jag.
Och kråkorna kraxade ivrigt
denna vårliga solskensdag.

Snön smalt och i alla gläntor
låg marken redan bar.
Blott under skuggande granar
stod drivorna ännu kvar.

Snart glesnade skogen framför oss
och soldränkt låg myren där;
en myr med martall och dvärgbjörk
och tuvor med fjolårsbär.

Vi stannade under en guldgul sälg
vid ett bräddfullt brusande dike.
Halvt bländad av sol gled blicken ut
över porsens och hjortronens rike.

Där porlade, blänkte och glittrade det
av vatten i alla spår.
Och vi stodo där nästan yra
av dofter, av sol och vår.

Då hörde vi tranorna ropa
och vi spejade ivrigt mot skyn.
Där kom den ståtliga plogen
lågt över tallarnas bryn.

De gjorde en lov över myren
och flögo oss tätt förbi
och luften fylldes av vingsus
och av tranornas gälla skri.

Vi stodo där andlöst stilla
utan att lyfta en hand.
Och vi följde dem länge med blicken,
tills de skymdes av skogens rand,

— — —

Det har gått så många vårar
sen denna syn jag såg.
Och så många, många tranor styrt
sen dess mot norr sitt tåg.

Men var gång som drivan smälter
och tranorna norrut styr
jag känner en fläkt i mitt sinne
av våren vid barndomens myr.