Vid älven

Ingen tänker, när de ser dig, älv,
att du är en bild av dikten själv.

Ingen minns din kamp mot sten och häll,
där du flyter lugn en sommarkväll

Ingen minns ditt mörka djup,
när du glittrar blank bland gröna stup.

Ingen, ingen minns din djupa dy,
då du speglar kvällens sky.

Ingen minns att själens drömmar
måste utför strida strömmar.

Först när själens ström är fylld av brus
stiger sången lugn och klar och ljus.