Vid
grinden
Då klockan slog sex i tornet
var det
på tiden att gå
och söka korna vid grinden,
där
de vanligen brukade stå. Där väntade tåligt vid gärdet
två präktiga fattigmanskor:
den lilla, brokiga Dali
och Brungås,
rask och stor. Men när vi öppnade grinden
ville de ej gå
hem.
Vid Rummelbacken måste
vi ofta stanna och valla dem. Där
ville de gärna beta
ända till kvällen sen.
Och jag fick
fördriva tiden
med att klättra och kasta sten. Så många,
många timmar
har jag tillbragt där!
Och därför är
den platsen
mitt hjärta mycket när.
— — —
Nu brukar jag ofta tänka,
när kvällen blir mig lång:
Var är väl Dali och Brungås
och min barndom, som fanns en
gång? |