Den unga sommaren

Se, hur dagen i morgonljus 
upp öfver skogarna stiger! 
Sorgen har gömt sig inomhus, 
sorgen väntar och tiger. 
Jublande röster ljuda —
vinden, vågorna, allt har röst. 
Djupt i den unga sommarens bröst 
vårliga safter sjuda. 

Vägen framåt är alltid lång, 
kort är steget tillbaka. 
Morgonens röster vuxit till sång, 
sånger, som väcka och vaka. 
Redan glömd och förgången 
tid blir åter åt lifvet skänkt. 
Ädelt handladt och ädelt tänkt 
födes på nytt i sången. 

Innan dagen på kvällens bro 
tyst i natten försvinner, 
här, där tusende minnen bo, 
själfva skymningen spinner 
sångens sällsamma spånad. 
Tråden, af tankar och toner tung, 
strängades redan, när gammal var ung, 
strängas, när ung är grånad. 

Ej för intet oss lifvet gaf 
kärlek till fosterjorden. 
Vakna drömmar vid hembygdshaf 
skänkte åt känslan orden. 
Spörjer man hvilka, så svaras: 
Långt i kommande tidehvarf 
modersmålet, kusternas arf, 
här skall af oss bevaras. 

Stolt och stilla på samma gång 
följer det tankens fåra. 
Modersmålet är blodets sång, 
sagan om oss och de våra. 
Obevekliga öden 
skrifva som alltid människor lag. 
Toner, som gifvit oss mod i dag, 
gifven oss mod — intill döden!