|
Fjärdarnas gråskägg.
Det lugnar i hafvet, det lugnar i ån,
det lugnar till lördagskvällen.
De trötta vågorna somna ifrån
sin färd på de flesta ställen.
Bland skären i väster bjuder
den röda solen farväl åt skyn —
ett kyrktorn glimmar borta i byn,
och klockornas malmklang ljuder.
I vattenlinjen, där solen dök,
en gyllne strimma är dragen;
och luften, mättad af kyttlandsrök,
är fuktigt ljum som om dagen.
En molnfri himmel, gulnad i hyn,
till natten breder sig ut öfver byn.
Men nere vid bryggorna samla
sig skaror af barn för att lura och lyss,
och märka de åter detsamma som nyss,
så rusa de in till de gamla
och hviska förskräkta: »Han kommer visst,
vi se något mörkt här nära,
och spöna sticka ur stäfven som sist,
så båten har svårt att bära.» —
Ja, ja ... han kommer från riktigt håll
och väntats i långa tider —
en kutig dvärg i ett sjunkande såll
förbi dem i dunklet glider.
Det susar i säfven, det ångar i ån,
det rister och ryser i barnen,
och alla tycka sig höra ett dån
af fiskar, som fastna i garnen.
Men synen bleknar ånyo, och snart
försvinna dess sista rester —
i stället lyser en stockeld klart
från yttersta skäret i väster.
Där sitter den gamle, bruten och svag,
med knäna högt under hakan;
i morgon är färden så lång som i dag,
och lång den ensliga vakan.
De bara fötterna trycker han tätt
mot brasans svartnade bränder,
och stryker det tofviga skägget slätt
med magra, darrande händer.
Emellanåt tar han en handfull jord
att kasta ut öfver glöden,
och läpparna mumla mystiska ord
om nöden, den bittra nöden.
— — — — — — — — —
»Han öfvar trolldom», berättar mor
och vågar ej sofva om natten.
»När fjärdarnas gråskägg är ute och ror,
går fisken på grundare vatten.»
|