|
Höstregn
Himmeln
mulnat
Nära ån och uthusraden
gårdens alla björkar
gulnat,
alla rönnar stå i blod,
alla alar
fälla bladen,
under det att regnet skvalar
som en riktig syndaflod.
Fähustakets
flöjel gnäller,
där den svänger
på sin stång,
och ur bagarstugan tränger
ljud av sabbatssånger eller
söckensång.
En av pigorna är hemma
och för hettans skull där inne
klädd
i bara kjol och linne —
hennes stämma
återtager gång
på gång:
"Ormen rådde
och förmådde
Eva till olydighet.
På det oråd
följde onåd,
när hon dödsens äpple bet" ...
för att dagarna förkorta
—
herrskapet i kväll är borta,
köket stängt.
Undan vind och undan väta
rider drängen
tidigare hem att äta,
hem till sängen.
Pigan låter spaden falla,
öppnar dörren,
så den kalla,
luften svalar
hennes bagarvarma skinn —
skrattar
muntert i detsamma,
klar belyst av ugnens flamma:
"Jösses, är
det du ... kom in!"
Ute syndafloden skvalar.
|