|
Klockbojen
Gungande
dyning, men ingen vind.
Dimmans molniga tågor
slå sin fuktighet
mot min kind,
kyla mitt hjärta och göra mig blind.
Inga levande
vågor,
ingen levande vind!
Klockbojen ringer. Årorna
tar jag, ror och ror —
längtan att före natten
möta
den höga klarhet som bor
lik en stor, en strålande stor
syn
över vida vatten,
ger mig kraft när jag ror. Klockbojen ringer,
ringer. Var är vägen? Jag stirrar mig blind —
dimma,
och endast dimma,
trycker sig tätare mot min kind.
Var är vägen
för den, som är blind,
var en ljusnande strimma,
var en levande
vind? Klockbojen ringer. |