I SORGENS ÅR
TILL SVENSKA ÖSTERBOTTNISKA STUDENTKAMRATER
SOMMARFESTEN VID RUNEBERGS STUGA
18 4/7 92



På denna strand, i dessa alars lä
där sångarfursten, vilkens namn vi vörda,
vid solig vik fått sommarglädje skörda,
vi samlats i en tid då Finlands knä
är böjt till jorden under sorgens börda.


Av oss studenter — äldre eller yngre,
ur herremanna- eller bondehem —
vårt folk med rätta väntar stöd för dem,
som mer förmå när bördan väger tyngre.
Gemensam fara är ett prövat band,
som sammanhåller viljan och förmågan;
kamraten trycker tyst kamratens hand
och gläds åt svaret på den stumma frågan.


I, store döde, vilka detta land
var mer än livet kärt — vi minnas eder!
Till varje tanke som vid oss har dröjt
i glad förtröstan på vår mannaheder;
till varje maning eder stämma höjt
om ädel strävan i de våras leder;
till varje verk som i förtryckets tunga
och dystra tid röjt mod och tillförsikt,
samt lärt oss vara och förbliva unga,
vi stå i skuld — och tacksamhet är plikt.


En sägen från den svenska medeltiden,
för dikten kär, till våra dagar trängt,
en episod ur den bekanta striden
emellan Birger jarl och lagman Bengt.
Var icke bröllopsgåvan jarlen skänkte
den fagra Sigrid, broderns unga brud,
en förolämpning, klädd i hånfull skrud,
som lät förstå vad ättens äldste tänkte
om slikt ett val, om brott mot ett förbud
vars ordalag med stränghet bjödo lydnad?
En vävnad gav han, gjord av purpurtråd,
med gyllne rosors prål och annan prydnad
men även med en grov och simpel våd.
Då, säges det, lät lagman Bengt befalla
att de klenodier han fått i arv
på våden skulle sömmas, varv vid varv.
Och se, just denna skönast vart av alla!


Så ger i bildspråk sägnen oss ett råd
med vidsträckt innebörd. I Finlands öde,
som stod förklarat för de store döde,
är denna tid en mörk och dyster våd.
Vad blir vår lott, ifall oss ofärd bjöde
sitt svarta flor och bleve nidingsdåd?
Envar jag vädjar till på allvar. Broder,
om någonsin din hembygd kär du haft,
vi måste offra våra arvklenoder:
vår ungdomsvärme och vår mannakraft.
Och detta offer utan spår av klagan,
i trofast arbete, som allt förmår.
Då kan det hända, likasom i sagan,
att sorgens år bli lyckans bästa år.



Mikael Lybeck (1903) Samlade arbeten I.
(Inf. 2004-02-04.)


Se mer:
Vykort med Runebergs stuga.
(Inf. 2004-02-04.)