Till min hembygd

Du barndomshem, föreningen av allt
som gav åt livets morgon dess gestalt,
du är förändrat, och ändå det gamla!
Du barndomsbygd, som gjorde hjärtat tryggt,
och där min tidigaste tanke byggt
så många luftslott, dömda till att ramla —


När helst jag återsåg i farans tid
din vida slätt, med havets slätt invid,
då kände djupt jag känslan du mig givit.
Och då har sannerligen jag förstått
vad rikedom som fallit på min lott,
när hembygdsstranden mig så dyrbar blivit.


Men får jag en dag vanmaktskänslan av
att vara den brutala styrkans slav,
med ingen möjlighet till manligt sinne,
då går den rätta vägen dig förbi,
ty den du burit, han är boren fri,
och du, min hembygd, blir mitt tyngsta minne.